Роман «Чёрный мешок» Луки Кеннарда: сюрреалистичная сатира о мужественности и культурной монополии

Höstterminen 1967 upptäckte studenterna vid Oregonuniversitet något märkligt. I aulan satt en person iförd en svart sopsäck. Endast de nakna fötterna stack fram. Säcken återkom varje föreläsning, sa inte ett pip och interagerade inte med någon. Vid terminens slut klev säcken ut genom dörren och försvann. Det här var ett test av Oregonprofessorn Charles Goetzinger som kallas för exponeringseffekten: Om vi utsätts för något tillräckligt ofta så kommer vi inte bara att acceptera företeelsen, utan börja tycka om den. Den engelske författaren Luke Kennard stötte på experimentet när han läste uppsatser i socialpsykologi (en lysande sysselsättning för prosaförfattare). Han skakade liv i det genom romanen ”Black bag” som publicerades i våras. Ur det stiger en roman så perfekt i sin absurditet att man vill rama in den I ”Black bag” får en trettioårig skådespelare som hankar sig fram genom obetalda men angelägna pjäser om klimatet ett erbjudande om att dra på sig en svart sopsäck och sitta med på psykologiföreläsningar. Hans Londonhyra gör det omöjligt att tacka nej. Kennard drogs till fallet för att han fantiserade om hur medstudenternas beteende gentemot sopsäcken såg ut när det gick från motvilja till vänskaplighet. Ur det stiger en roman så perfekt i sin absurditet att man vill rama in den. Det är inte första gången som Kennard levererar en sådan. Sedan jag av en slump plockade upp hans debutroman ”The Transition” i London 2017 – i ett hav av bokomslag som alla ansträngde sig för mycket såg den i stället extremt oinställsam ut – har jag varit såld. Kennards surrealistiska satirer över senkapitalismens teknokrati är som ”Black mirror”-avsnitt fulla av drabbande insikter om psykisk sjukdom och manlighet. Vad fan! Var är seriemördartransdebatten om ”Teenage sex and death at Camp Miasma? Jag var övertygad om att genombrottet stod om hörnet. Men efter att ha predikat om ”The Transition” för döva öron, började jag i stället vårda författarskapet på det märkliga vis som utnämner det till ett bevis på omvärldens enfald. (Se där ett upplägg för psykologiexperiment). Också efter att Kennard i somras nominerades till Bookerpriset – att döma av författarens Instagram blev han lika förvånad som jag – förblir hans säck ett tecken på hur kulturbevakningen bara ger plats åt ett fåtal verk åt gången. Oavsett vad som diskuteras tycks inte ens vi som får betalt för att bredda horisonter särskilt angelägna om att göra just det. I stället bräcker vi hellre varandra i samma saker vi redan har exponerats grundligt för. Jag tänker inte räkna antalet artiklar som har publicerats om David Szalays träiga ”Kött”, eller Tone Schunnessons lexikala haveri ”Ultravåld”. Bara stilla meddela att den extremt välskrivna ”Black bag” har överraskande saker att säga om maskulinitet och att den är lika intressant när det gäller tillvarons tomhet som Vincenzo Latronicos ”Perfektion”. Då ger litteratursidorna ändå utrymme för tre böcker åt gången. I ett Sverige där film sällan får mer än tre stavelser vaknade min inre 68-tomte – de som förr skötte protesterna när Hollywood la en våt filt över kultursidorna – inför sommarens monokulturella besatthet vid Christopher Nolans ”The Odyssey”. Vad fan! Var är seriemördartransdebatten om ”Teenage sex and death at Camp Miasma?”. Varför kan vi inte i alla fall låtsas vara européer och bråka om den franska femtimmarslektionen i kollektivt minne, ”La Bataille de Gaulle”? De här ensidiga bombmattorna är vanesopsäckar. Men exponeringseffekten kan ju också användas till förbättring. Jag säger inte att svenska folket kommer att välta kvartersbiografen för en albansk arthousedockfilm eller bilda bokcirkel för walesisk centopoesi om de utsätts för annat än det breda och raka. Men om inte vi på kultursidorna hyser större tilltro till vår betydelse och langar det mindre kända eller (hjälp!) det svåra – vem ska då ha det?