Критик сравнивает шведские дебаты с дождем и призывает к эстетике Бетховена

Valdebatterna är som svenska duggregn De varar i evighet, innehåller inget nytt och dämpar all livsglädje. Gnälligt? Javisst. Men är det orättvist? Bild: Jessica Gow / TT Aristoteles och Demokritos sysslade bägge med vad vi numera kallar kvalitetsbegreppet. Demokritos talade om objektiva och subjektiva egenskaper, till exempel vinets temperatur och om det smakar bra eller illa. Aristoteles framhåller att tinget ska ha en funktion (det ska drickas). Dessutom ska det vara förträffligt, vilket kan tolkas som att vinet fullt ut ska realisera sina inneboende möjligheter. Hemkommen från en resa där jag sett hur den spanska motreformationens konstnärer införde brutal realism i målningarna av kristna teman sätter jag på tv:n och hamnar i en valdebatt. Jag försöker ha samma klarsyn som de spanska 1500-talskonstnärerna. Vilka kvalitéer visar debattörerna? Är de upplysta och sanningsenliga? Eller annorlunda uttryckt – är de dygdiga? Den ena politikern vet inte så mycket, den andra har vissa kunskaper men avslöjar ett par repliker senare att dessa är begränsade. Någon är så full av motsägelser att det blir svårt att avgöra om vederbörande alls har några politiska kvalitéer och i så fall vilka de är. Jag borde ha vetat bättre än att försöka tillämpa Aristoteles på en valdebatt. För många år sedan höll jag en föreläsning om kvalitetsbegreppet. I publiken fanns en numera bortglömd kulturminister och hon såg inte road ut trots att jag talade om filosofi och inte om ministrar. Hon kunde inte se ämnet för sin egen person. Efter det insåg jag att också vi kommentatorer bör utsättas för granskning: vilka egenskaper präglar vår analys? Är vi skärpta – eller okunniga? Och vad är kritiken till för? Att vi själva ska visa oss duktiga eller göra någonting bättre (produktionen av kvalitetsfilm eller möjligheten för barn att dansa balett). Bidrar vår kritik till förståelsen av ett verk eller gör den allting grumligare? Så långt kommen hör min AI-robot av sig och påpekar att kvalitet inte bara är att uppfylla vissa kriterier utan att människan eller tingen också ska vara förträffliga. Jag minns La Fontaines fabel om skorpionen som biter grodan på vars rygg den sitter när den färdas över floden. Grodan dör av giftet, skorpionen drunknar därför att den följer sin natur. Inte lätt att vara optimist. Genom historien har förstås massor med filosofer givit sig på ämnet kvalitet. Theodor W Adorno, sociologen och filosofen, var på jakt efter ett verks struktur – alltså hur det är ”organiserat”, vad jag som kritiker skulle kalla dess estetik. Adorno arbetade hela livet med en bok om Beethoven. Den blev inte färdig men han publicerade fascinerande fragment. I mellankrigstiden lanserade han begreppet ”spätstil” i sina analyser av Beethoven. Hans resonemang om ”Risse und Sprünge”, alltså det spruckna och fragmentariska i Beethovens sista stråkkvartetter öppnade förståelsen av det kritikerna uppfattat som den åldrade Beethovens förvirring. För Adorno är kompositionerna inte misslyckanden utan uttryck för något nytt, beläget utanför den gällande estetiken Det brukar sägas att vi lever i en ovanligt splittrad tid så jag lyssnar efter det fragmentariska, det icke-färdigtänkta som vittnar om att politikerna tänkt något nytt. Leonard Cohen skriver ju att det är i sprickorna ljuset syns. Men icke. Politikerna är sammansvetsade av sin helgjutna självförälskelse. Men om väljare inte kan förbättra sina politiska företrädare kan man åtminstone förbättra sig själv så jag lovar att försöka lyssna mer inkännande på nästa politiker som dyker upp. Men nog borde varje valdebatt inledas med en sen stråkkvartett av Beethoven! ***