Кальмарская церковь в Швеции: романские фрески связывают маленькую датскую деревню с культурным наследием всей Европы

Jag har varit i Vä kyrka många gånger. Men det var först när jag nyligen läste en bok om den svenska målarkonstens historia som jag förstod hur intressant kyrkan är. Mariakyrkan kallas ett av den romanska tidens främsta byggnadsverk i Sverige. Nu är det förstås tveksamt att påstå att Vä tillhörde Sverige när kyrkan byggdes. Skåne var danskt och själva föreställningen om nationer var en annan än i dag. Men det gör egentligen bara berättelsen mer intressant. Kyrkans kalkmålningar kan vara så tidiga som från 1130–1140. Den latinska lovsången ”Te Deum Laudamus” illustreras i 24 cirklar med änglar, demoner, helgon och martyrer. Det är en del av ett europeiskt kulturarv och kanske den största sammanhängande sviten av romansk monumental konst norr om Alperna. Det ni! På 1100-talet var bilder sällsynta. För många var kyrkorummet den enda plats där de mötte målade gestalter. Kalkmålningarna var utsmyckning, underhållning, undervisning och teologi i bildform. En människa kunde alltså leva hela sitt liv i en liten skånsk by och ändå vara förbunden med Rom, Konstantinopel och Europas alla kloster och lärdomscentra. Målningarna band dessutom ihop människorna i Vä med en mycket större värld. Kyrkomålare och hantverkare rörde sig genom Europa. Med dem färdades tekniker, motiv och föreställningar. Konstnären i Vä arbetade med idéer och former som utvecklats runt Medelhavet och sedan vandrat norrut genom kloster, handelsvägar och kyrkliga nätverk. En människa kunde alltså leva hela sitt liv i en liten skånsk by och ändå vara förbunden med Rom, Konstantinopel och Europas alla kloster och lärdomscentra. Det lokala var inte motsatsen till det internationella. Världarna gick in i varandra. Så har det fortsatt. Gotiken kom från Frankrike, renässansen från Italien och senare konstnärliga rörelser från Europas stora kulturstäder. Idéer och människor färdades över kontinenten, nådde hit, blandades med det som redan fanns och blev något nytt. Det finns ingen motsättning mellan att impulser kommer utifrån och att det som skapas blir vårt eget. Svensk historia är inte berättelsen om ett land som stått vid sidan av världen. Snarare om en plats som i århundraden varit invävd i den. Det gäller inte bara konsten. Samma växelspel finns inom musik, litteratur och arkitektur, men också inom religion, vetenskap, teknik och politiska idéer. Människans historia låter sig inte särskilt lätt sorteras efter nationsgränser. Jag är själv inte religiös. Ändå fascineras jag av att nästan varje liten svensk by genom sin kyrka var förbunden med en rörelse av människor och idéer som sträckte sig över en hel kontinent och långt utanför den. Synagogor, moskéer och andra religiösa rum berättar på andra sätt liknande historier. Vi kan samtidigt höra hemma i Vä, Skåne, Sverige och Europa – och i gemenskaper som inte alls går att rita in på en karta. Och så ser våra liv fortfarande ut. Vi ingår i nätverk som korsar gränser genom kulturen, företagen, organisationerna, universiteten, medierna och idéerna. Vi kan samtidigt höra hemma i Vä, Skåne, Sverige och Europa – och i gemenskaper som inte alls går att rita in på en karta. Gemenskaper består av tro, idéer, ekonomiska intressen och estetiska preferenser. När vi i dag talar om internationellt samarbete tänker vi lätt på ministrar, EU, fördrag och direktiv. Men långt innan EU fanns Europa som ett myller av förbindelser. Människor reste, handlade och lärde av varandra. Idéer och berättelser korsade gränser. Man behöver inte resa för att ana denna historia. Det räcker att gå in i kyrkan och låta blicken vandra över målningarna och sedan låta tankarna vandra. Då blir det tydligt att världen aldrig har varit riktigt så uppdelad som kartorna får den att se ut. Christer Nylander är fristående krönikör på ledarsidan