Приют для кошек в Trollhättan отмечает 30-летие и призывает к помощи бездомных животных

De första vi ser – eller rättare sagt är det de som ser oss först – när vi närmar oss är Lakrits och KittKatt. De kråmar sig i solen och vill gärna bli uppmärksammade och klappade. – De är väldigt sociala, säger Lena Helmersson. – De har bott i ett hem en tid men det funkade inte riktigt, så nu är de tillbaka hos oss i väntan på att adopteras ut igen. I en annan av de stora uteburarna jamar Nala på oss när hon tycker att vi tillbringat tillräckligt mycket tid med de två andra katterna. Nala är något av en kändiskatt efter att ha väckt lite uppståndelse när hon och hennes kattungar för ett tag sedan dök upp lite här och var i Trollhättans centrum. ANNONS Kattslussen i Trollhättan, var engagerad i att försöka locka henne och ungarna med mat för att kunna ta hand om dem och det lyckades till slut. Några av kattungarna bor just nu i ett jourhem medan Nala och hennes kattdotter Nike finns hos Kattslussen. – Alla katter måste först bo i ett jourhem, så att de blir ordentligt genomgångna av veterinär bland annat. Först efter det är de färdiga för utadoption och det är då de kommer hit, förklarar Lena Helmersson. Luffar-Lasse hjälpte till efter stormen I våras var det dramatik av ett annat slag – när stormen Dave fällde ett stort träd rakt över en av uteburarna och förrådet. – Som tur är var det inga katter som skadades. Eftersom vi visste att stormen skulle komma så hade vi dem inomhus, berättar Lena. – Vi fick stor respons efter det, det var många som ville hjälpa till och som skänkte pengar. Till och med Luffar-Lasse samlade in pengar till oss via Facebook. Idag är det enda spåret som syns efter stormens framfart stubben efter trädet som föll. Lena har varit engagerad i Kattslussen i drygt 20 år och kan konstatera att det egentligen inte har hänt så mycket när det gäller hittekatter, övergivna katter, som är Kattslussens huvudfokus. ANNONS – Man hoppas ju att det skulle bli färre och färre katter att ta hand om, men så är det tyvärr inte, säger hon. Att hitta fler volontärer som vill hjälpa till är också ett återkommande ämne. Liksom att hitta fler jourhem. – Vi har begränsade resurser, men vi gör vad vi kan och arbetar utifrån det. Det viktiga är att vi kan hjälpa katterna, fortsätter Lena Helmersson. – Men vi har minst 60 arbetspass i månaden som behöver fyllas, så vi behöver hjälp även av privatpersoner. Skyfflade hönsskit i massor Vi går in i byggnaden ihop med Lena och Håkan Larsén. Han har varit med ända sedan början och minns starten 1996. – Vi fick det här huset av kommunen. Det hade varit hönshus tidigare, så vi fick börja med att skyffla ut mängder av hönsskit, berättar han med ett skratt. – Men vi har byggt och gjort i ordning bit för bit och det har blivit väldigt bra tycker jag. I en av inomhusburarna vilar Sessan och Mattis. De är av rasen Scottish Fold, en ras som det är förbjudet att avla på i Sverige. De ska inte lämna Kattslussen helt, är tanken. – Nej, vi tänker oss ett stödhem för dem istället för adoption. Men de ska vara tillsammans, säger Lena. ANNONS Även de andra två kattparen ska placeras tillsammans. – Alla ska matchas till rätt hem utifrån katternas perspektiv, förklarar Lena. – Det är fint att kunna hjälpa katter få det bättre och att se hur glada de blir. Vi får ofta uppföljning från de nya hemmen och det känns alltid lika roligt. 30-årskalas på Öppet hus Kattslussens styrelse består av fem personer och de laddar nu för lördagens 30-årskalas, som firas med öppet hus. Det blir tävlingar och lotterier och allmänt häng med katter och människor. Då dyker kanske Lill-Erik upp också. Han är en av gårdskatterna på Vårviks gård och har enligt Lena järnkoll på alla fyrbenta gäster som visar sig i närheten. De flesta som ändå vågar sig fram motar han bort. – Det här är hans revir, säger Lena med ett skratt. Nu tycker Nala att vi har ”ignorerat” henne länge nog, så hon börjar jama för att kalla till sig uppmärksamheten igen. Det är svårt att förstå hur någon medvetet kan skicka ut sin katt i hemlöshet och mot ett ovisst öde. – Ja man undrar hur människor tänker, att alla inte förstår vad de gör. Och det är tänkt som vårt nästa steg, att vi ska hinna med att vara lite mer förebyggande. Att informera om de här frågorna, säger Lena. ANNONS – Sociala medier har gjort det mycket lättare att nå ut, men vi vill nå ännu fler.