Швеция превратилась в платформу для влияния узкокорпоративных интересов

”Sverige har blivit en plattform för särintressen” Allt från vindkraftsutredningar till utrikespolitik påverkas av grupper med en agenda. Detta är en argumentande text. Alla åsikter är skribentens egna. Särintressenas inflytande över svensk politik har förändrats de senaste decennierna. Sverige har länge präglats av korporativism, där arbetsmarknadens parter haft en etablerad roll i beslutsprocesserna, inte minst genom remissförfarandet i samband med statliga utredningar och lagförslag. Dessa aktörers inflytande över partierna är också det som diskussionen om lobbyism i Sverige ofta fastnar i. Högern anklagar Socialdemokraterna för att vara LO:s förlängda arm medan vänstern pekar på Moderaternas band till Svenskt Näringsliv. Idag är bilden emellertid mer komplex. Det politiska inflytandet som olika intressegrupper utövar har blivit mer pluralistiskt och svåröverskådligt. För ett tag sedan belyste en artikel i Fokus exempelvis svängdörren mellan politik och lobbyorganisationer, där före detta politiker ofta blir lobbyister. Det är bra att mer görs för att uppmärksamma ämnet, likväl är det uppenbart att Sverige saknar mekanismer för att ge insyn i lobbyismen och att samhällsdebatten inte hänger med i det nya intressespelet. Till skillnad från exempelvis USA sker svensk lobbyism sällan genom direkta ekonomiska donationer, vilket gör särintressens inflytande svårare att överblicka. Sverige sticker också ut som ett av få EU-länder som saknar ett formellt lobbyistregister. Nyligen tog dock riksdagen ett historiskt steg genom att godta ett förslag om att införa ett sådant. Det är välkommet men risken finns att ett sådant register blir en pappersprodukt som främst fångar upp de formella mötena. Mycket av lobbyismen här i landet befinner sig i en gråzon. Om en toppolitiker exempelvis äter middag med chefen för ett stort företag, ska det då räknas som lobbyism? Särintressen kan också påverka politiken med andra medel än direkta möten med politiker, exempelvis genom att man tillhandahåller “expertis”. I takt med att samhället blivit mer komplext måste politikerna i högre grad förlita sig på experter för att utreda och besluta i olika frågor. Experterna står oftast utanför politiken, men är sällan opartiska eftersom de kan ha intressen i frågan som avhandlas. De som sitter på kunskapen gör ofta det för att de på ett eller annat sätt arbetar med det aktuella ämnet. Ett gruvföretag sitter exempelvis på mycket expertis om mineralutvinning och annat som rör gruvnäringen. Samtidigt har det starka ekonomiska intressen i frågan. Som tidigare nämnts är det väletablerat att berörda parter får säga sitt i remissrundor efter utredningar som ligger till grund för lagförslag. Problemen uppstår när experter med intressen i frågan får stor makt att formulera den verklighetsbeskrivning som politikerna sedan utgår ifrån. Ett tydligt exempel på det är statens offentliga utredning Värdet av vinden (SOU: 2023:18). Utredningen är överlag positiv till att det byggs mer vindkraft, vilket inte förvånar eftersom aktörer från vindkraftsbranschen var väl representerade i utredningens samråd. Branschens experter har inte heller bara “tyckt till” och haft synpunkter utan även tillhandahållit delar av underlaget som utredningen lutar sig mot. Exempelvis hävdar utredarna att en utbyggnad av vindkraften leder till lägre elpriser. Påståendet bygger på beräkningar som konsultföretaget Sweco har gjort på uppdrag av branschens intresseorganisation Svensk Vindenergi. Och det är inte bara vindkraftsbolag som har ett finger med i tillkomsten av underlagen. Även andra som är positiva till “den gröna omställningen” och som har kopplingar till branschorganisationer medverkar. Utredarna hänvisar återkommande till slutsatser från från forskningsprogrammet Mistra Electrification, som har som uttalat mål att Sverige ska nå sina klimatåtaganden genom ett “hållbart energisystem”. Mistra Electrification samfinansieras bland annat av företag som har ekonomiska intressen i att vindkraften byggs ut. Genom att finansiera forskning som de statliga utredarna sedan åberopar ärlobbyister alltså med och formar utredningens verklighetsbeskrivning även indirekt. Fallet Värdet av vinden belyser hur lobbyister kan ges goda möjligheter att genom sin “expertis” forma statliga utredningars slutsatser för att gagna sina egna intressen. Men det vore naivt att se den som en isolerad händelse. Snarare är den ett symptom på att förvaltningen i allt högre grad outsourcar sin kunskapsproduktion. Ett annat område där särintressen får ett växande inflytande över svensk politik är olika invandrargruppers ökande betydelse. De senaste decennierna har två trender sammanfallit och skapat en ny politisk dynamik på detta område. Valen har blivit jämnare och samtidigt har samhället blivit mer heterogent. Det innebär att en etnisk diaspora kan spela en större roll i politiken, eftersom några tiotusental röster kan avgöra vem som får bilda regering. Svenska politiker har numera ofta som kampanjstrategi att tilltala vissa etniska grupper för att vinna väljarstöd. Fenomenet påminner om amerikansk politik i vissa avseenden. Där måste politikerna ibland ta hänsyn till etniska grupper som vill påverka den amerikanska utrikespolitiken i en eller annan riktning. Somliga har startat lobbyorganisationer som är registrerade som sådana, exempelvis American Israel Public Affairs Committee. Och i Florida utgör exilkubaner en central väljargrupp som inte kan ignoreras. En amerikansk politiker kan således inte vinna där utan att förhålla sig till Kubafrågan. Ett tydligt svenskt exempel är Palestinafrågan, men det är inte det enda. Ett annat intressant fall är frågan om erkännande av folkmordet på assyrier/syrianer (Seyfo) för drygt hundra år sedan. Den assyriska diasporan har länge arbetat för att detta ska ske. Det var ingen slump att Stefan Löfven under valkampanjen 2014 lovade ett erkännande av folkmordet under ett tal i Södertälje, som har en stor assyrisk befolkning. Att erkänna folkmordet må vara moraliskt riktigt, men det skulle samtidigt försämra Sveriges relation med Turkiet. Och att det för Löfvens del främst handlade om röstfiske verkar tydligt då hans efterföljande S-ledda regering inte drev frågan vidare. (Sedan dess har dock Robert Halef, tidigare riksdagsledamot för KD och själv av assyrisk härkomst, lyft frågan mer än en gång.) Ett exempel på hur en liknande fråga också fick reellt genomslag i utrikespolitiken är hur Amineh Kakabaveh förhandlade till sig ett fortsatt svenskt samarbete med kurdiska PYD i utbyte mot sitt stöd till den dåvarande regeringen, trots risken att detta skulle försämra relationen med Turkiet och fördröja Natoanslutningen. Att diasporagrupper får utrymme i politiken behöver förstås inte vara något negativt. I synnerhet inte om deras intressen överensstämmer med Sveriges. Ett mer sentida exempel har varit Sveriges förhållande till regimen i Iran. Svensk-iranier är starkt representerade i den svenska politikerkåren och många är tydliga med att de hoppas på ett regimskifte i Teheran. Man kan argumentera för att en sådan utveckling även skulle gynna Sverige, bland annat eftersom den iranska regimen sponsrat gängkriminella som är aktiva här. Oaktat vad man tycker om utvecklingen kvarstår det faktumet att diasporagruppers intressen numera influerar svensk utrikespolitik. Den gemensamma nämnaren för branschorganisationernas påverkan på inrikespolitiken och diasporagruppers inflytande över utrikespolitiken är att Sverige har fått ett mer “amerikanskt” intressespel, men utan den transparens och medvetenhet om problemen som finns i USA. Att särintressen numera konkurrerar om politiskt inflytande även här är något man måste ta i beaktande för att begripa hur makt fungerar i det moderna Sverige. Inom internationella relationer har den realistiska skolan länge påpekat att utvecklingen på den globala arenan till stor del drivs av stater och staters intressen. Att även applicera en form av “inrikespolitisk realism” på Sverige är nödvändigt för kunna identifiera olika typer av aktörer och deras respektive intressen. Slutligen bör påpekas att en snäv uppdelning mellan intressegruppers inflytande över inrikes- respektive utrikesfrågor inte alltid låter sig göras. I synnerhet inte i lokalpolitiken. I städer som Malmö har kommunen länge förlitat sig på religiösa organisationer som brobyggare till invånare som står långt ifrån samhället. Det är en lokalpolitisk utveckling som samtidigt öppnar dörren för transnationell påverkan. När dessa grupper lobbar för moskébyggen eller föreningsbidrag, gör de det ofta med ideologiskt och ekonomiskt stöd från utländska särintressen. Här smälter den svenska förvaltningens behov av lokala “experter” samman med diasporans lojaliteter. Att förstå 2020-talets maktspel kräver därför att man vågar erkänna att staten i större utsträckning blivit en plattform för välorganiserade särintressen. Olof Hjorth har en masterexamen från Försvarshögskolan och publicerar analyser på Substack. *** Läs även: ”Dags att kasta ut domedagsprofeterna” Läs även: Vänstertrollen gör sig dummare än de är