Скандинавские журналисты критикуют игнорирование преследования меньшинств в Иране

”Svenska medier bevakar inte förföljelsen av Irans minoriteter” Krönika Den ytliga bevakningen av den teokratiska diktaturen i Iran irriterar mig enormt. Svenska nyhetskonsumenter förtjänar bättre medierapportering om och från Iran. I februari i år attackerade USA och Israel tillsammans Iran och dödade landets andlige ledare ayatolla Ali Khamenei. Därmed inleddes ett krig som nu spridit sig till hela Mellanöstern. Nästan varje dag återger medierna, inte minst de svenska, den amerikanske presidenten Donald Trumps märkliga inlägg på Truth Social. ”En hel civilisation kommer att dö i natt”, kan Trump skriva en dag. Och någon dag senare kan Trump hävda att USA och Iran är nästan klara med ett fredsavtal. Den ytliga bevakningen av den teokratiska diktaturen i Iran irriterar mig enormt. Medierapporteringen begränsar sig ofta till angrepp mot Teheran eller andra städer och några siffror om antalet döda och skadade under den gångna natten. Men det rådande förtrycket av de etniska, religiösa och sexuella minoriteterna i det stora landet Iran med 90 miljoner invånare, lyser med sin frånvaro. Det är inte många svenskar som vet att Iran är ett av världens mest mångetniska och mångreligiösa länder med minoriteter som azerier, balucher, araber, kurder, assyrier, turkmener och lurer. Varför skrivs inget om minoriteten balucher som nekas alla sina grundläggande mänskliga rättigheter. Irans minst fyra miljoner balucher nekas skolundervisning på sitt modersmål och tillåts sällan inneha maktpositioner i landet. Vissa balucher i Iran vill till och med bilda ett självständigt fritt Baluchistan med sina bröder och systrar i Pakistan och Afghanistan. Titt som tätt uppstår strider mellan balucher och Teheran-regimen, men det får vi aldrig veta i Sverige. Svenska nyhetskonsumenter hade till exempel kunnat få veta lite om den kurdiska minoriteten på tolv miljoner i Iran – faktiskt fler än hela Sveriges befolkning. I århundraden har kurder nekats rätten till sin nationella identitet och sin kultur. Krav på att kurdiska ska bli ett undervisningsspråk har ständigt tillbakavisats av de olika regimerna i Iran. Och förföljelsen av de religiösa minoriteterna blir aldrig nyhetsstoff i våra medier. Jag tänker främst på Irans största icke-muslimska religiösa minoritet, bahá’ierna, som förföljs brutalt av ayatollorna. Denna världsreligion grundades i mitten av 1800-talet i Iran men erkänns inte av ayatollornas konstitution. De nekas högre utbildning, de fängslas på fabricerade anklagelser och deras egendomar konfiskeras med jämna mellanrum. Någon kan hävda att den bristfälliga bevakningen av Iran beror på att ayatollor inte tillåter utländska journalister att komma in i Iran. (Ett undantag var i somras när SVT:s utrikesreporter Samir Abu Eid fick visum till Iran i samband med begravningsceremonin för Khamenei). Jag ger inte mycket för den förklaringen. Jag tror att många redaktörer tycker att det är svårt och krångligt att rapportera om minoriteter i Iran och andra diktaturer i Asien. Kina övervakar stenhårt utländska journalister som vill besöka uigurerna i regionen Xinjiang. Och det dröjde länge innan omvärlden rapporterade om den etniska rensningen av den muslimska folkgruppen rohingyerna i Myanmar. Jag tror att det går att rapportera om minoriteterna i Iran. För det första har vi många persisk- och kurdisktalande journalister som har ett brett nätverk i Iran och kan hitta lämpliga intervjupersoner bland minoriteterna. I Sverige bor faktiskt många representanter för olika minoriteter som gärna berättar om förtrycket i Iran. Antalet Iran-experter är inte heller så litet i Sverige. Många utländska redaktioner har lyckats och till och med fått bilder från olika demonstrationer i Iran. Nej, den undermåliga svenska rapporteringen om förtrycket i Iran får inte fortsätta. Svenska nyhetskonsumenter förtjänar bättre medierapportering om och från Iran!