Выставка Нильса Петтера Лёфстрёма «Неизмеримое» в Стокгольме посвящена достоинству и тяжёлой судьбе работников сферы ухода

RECENSION. I en novell av George Saunders avbryter en cancerpatient sitt självmord för att rädda ett okänt barn ur en isvak. De två personerna kommer för mig när jag ser dokumentärfilmaren och fotografen Nils Petter Löfstedts ”Det omätbara”. Den gamle sjuke, som hellre vill dö än bli ett vårdpaket, och knatten som nyss fått livet i gåva och sorglöst strövar i sina fantasier utan att ge akt på omgivningen. Så att säga i var sin ände av existensen. Utställningen är en förgrening av dokumentären ”Det omätbara. Utan omsorg stannar allt”. Filmen slog ner som en bomb när den kom år 2024. Att så hängivet och ihärdigt skildra den största svenska gruppen arbetstagare, de som tar hand om andra människor, låta dem sätta ord på sina tankar, var helt nytt.  Framför allt att omsorgsgivarna med förstärkning av lärda röster – däribland Jonna Bornemark och Nina Björk – så ärligt och skarpt formulerade hur undervärderat och ständigt alltmer pressat deras arbete är, väckte stark debatt. Fotografierna, varav vissa känns igen från filmen och andra först nu når offentligheten, sträcker sig från 1998 fram till nu. Det året dog min pappa efter åratals cancervård, samtidigt slutade jag som undersköterska, vilket jag inser nu var att lämna mitt enda verkligt vuxna yrkesliv. Vuxet i betydelsen att satsa allt på att satsa noll på sig själv. Vuxet som i att bara hjälpa andra. Senare skulle jag, som man brukar göra, återinträda i det omätbaras krets som förälder, anhörig, patient. Fotonas spännvidd över snart tre decennier ger därför väldigt mycket igenkänning: ja just ja, så där furuspontade var väntrummen, så där muggiga var sjukhussalarna och så där trassliga var hjälpmedlen dåförtiden. Hemtjänsttagare hade August Malmströms ”Grindslanten” eller Bruno Amadios ”Gråtande barn” uppspikade över slafen. Så långt det går att komma från den svartklädda, sobra konstvärlden. Min enda anmärkning gäller utställningens storlek. Bara ett rum är i minsta laget, Fotografiska har väl plats och det måste finnas så många bilder. Omätbart många. Och jag tjatar om Saunders novell därför att den trots en fasansfull handling liksom hos Löfstedt flödar av ömhet och värme, slutligen av det vackra i att värdigt och klarsynt acceptera det ofrånkomliga. Ja, jag är snorig och pytteliten, men kommer att bli stor. Så känns porträtten i ”Det omätbara”. Skarorna är brokiga, men varje avbildad blick äger en chosefri, djupt borrande värdighet. Blickarna säger: Ja, jag är snorig och pytteliten, men kommer att bli stor. Ja, jag är nervissnat urgammal, därför att jag har lyckats ha ett mycket långt liv. Ja, jag svabbar golv, torkar skit, rengör sår. Därför att inget är viktigare. Ja, jag är dödssjuk, ett vårdpaket: varför skulle jag inte vara det? KONST NILS PETTER LÖFSTEDT Det omätbara – bilderna Fotografiska, Stockholm Till 7/2 2027 Fotnot. Konstnären av ”Grindslanten” var tidigare fel och är ändrad till August Malmström. Sven Olov Karlsson är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste bok är ”Travers”. 00:00 00:00 / 00:00 Ljudklippet gick inte att spela upp Försök igen senare