В Швеции подростки в государственном центре принудительного лечения сообщают о насилии и кражах еды

Byggnaderna är glest utplacerade bland ståtliga ekar i det parkliknande området. Några av dem har höga trämurar utanför. På skyltarna står namn som Freja, Eira och Högantorp. Det är avdelningarna på det statliga Rebeckahemmet, där icke-skolpliktiga flickor tvångsvårdas enligt LVU. Under de senaste månaderna har Aftonbladet varit i kontakt med ungdomar som är eller har varit placerade på ungdomshemmet på Ekerö. De har vittnat om upplevda missförhållanden. Om kränkningar, våld och brister i vården. Larmen har också handlar om hur personal äter upp deras mat och hur ungdomarna själva tvingas städa bort blod när någon annan har skadat sig själv. Vill bemöta uppgifterna Rebeckahemmets högste chef Alexander Pellettieri tar emot oss i sitt arbetsrum i kontorsbyggnaden på Sis-området. Han vill bemöta uppgifterna. Pellettieri tog över som institutionschef i september 2025. Då hade Rebeckahemmet precis varit i fokus för mediala granskningar. Enligt honom har mycket hänt på ett år. De har satsat på att skapa en bättre struktur, utbilda personal och arbetat med kulturfrågor på hemmet. Han säger att de har kommit långt, men att en hel del återstår. – Det är ett ständigt pågående arbete. Vi har haft medarbetare som har ingripit på ett felaktigt sätt. Så fort vi upptäcker att det sker så hanterar vi det. Men det är väldigt mycket bättre i dag. Det är ju en av de bristerna som vi har fått höra om. Det handlar om felaktiga fasthållningar, strypgrepp, det handlar om slag och sparkar. Har ni då gjort tillräckligt? – Det får man väl uppenbarligen säga att nej det är det ju inte. Om det är så. Sen skulle jag vilja hävda att behandlingspedagog är en av de svåraste professionerna vi har i Sverige i dag. Han syftar bland annat på den inbyggda potentialen till konflikt som finns i relationen mellan personal och placerade. – Du ska vara en trygg vuxen och en bra förebild. Samtidigt har vi våra särskilda befogenheter och låsbarheten. Det skapar en situation där man rent yrkesmässigt behöver vara väldigt välbalanserad. Det är inte alla som klarar det. Han fortsätter: – Vi har en del medarbetare som lever kvar från tidigare, som kanske inte har hängt med i utvecklingen, som vi försöker handskas med. Men det är också så att om vi gör en felrekrytering så påverkar det hela verksamheten. Det kan ha förödande konsekvenser och värst av allt – det går ut över våra ungdomar. Pellettieri kan inte säga i vilken omfattning personalens fysiska agerande varit över gränsen. – Men jag har sett att det har förekommit att vi har agerat på ett sätt i svåra situationer där vi behöver dra lärdom. Det är också ett konstant pågående arbete. Det handlar delvis om flickor med mycket svår självskadeproblematik. Klarar ni av ert uppdrag utan att det blir farligt för flickorna att vara här? – Vi tar emot flickor med de absolut mest komplexa problemen. De kommer hit när vi har uttömt alla andra alternativ i samhället. När de kommer hit så hanterar och stoppar vi självskador. Det tar väldigt lång tid att förändra den typen av beteende. Alexander Pellettieri menar att de som arbetar på Rebeckahemmet gör vad de kan. – Men jag kan inte sitta och säga här att vi kommer till ett läge där noll blir en realitet. För det tror jag inte. Det är tvångsvård vi bedriver, de är sällan glada att de kommer hit. Om de då har ett långtgående självskadebeteende så kommer det sannolikt att fortsätta även här. Det som är skillnaden är att vi har ganska goda möjligheter att tillgodose tillsyn och hög personaltäthet. När det handlar om den komplexa bilden som du beskriver, hur är det möjligt att flickor ur den gruppen får tvätta bort blod från väggar när andra flickor har självskadat?   – Det är klart att det är otroligt allvarligt och beklagligt om det har skett. Det är inte heller någonting jag kan förneka, för jag vet att det vid tillfällen tyvärr har skett att blod har blivit kvarlämnat. Enligt Pellettieri, som tidigare tagit del av uppgifterna, har blodslarmen lett till nya städrutiner. – Jag tror att man behöver förstå att ungdomar aldrig har fått städa bort blod själva, för de har inte tillgång till städutrustning. Däremot kan jag se ett läge där medarbetare har fått i uppgift att tvätta bort det. Och att någon ungdom då kanske har varit behjälplig. Sen är inte det lämpligt alldeles oavsett att man gör det på det sättet. Vad kan det göra med en ungdom att behöva vara med och städa upp efter någon annans självskada? – Jag tänker att det medför sannolikt inte några positiva effekter för den ungdomen.  Får flickorna den vård och behandling som de har rätt till? – Det får de. Det är väl egentligen det området där Rebeckahemmet har utvecklats mest nu. Men det har inte alltid varit så. Flickor beskriver att de inte får behandling, att de inte ens vet vilken slags behandling de ska få. – Det kan väl finnas lite olika förklaringar till det. Men en förklaring är ju att vi erbjuder alla ungdomar behandling. Men det är inte alltid de vill ha den. Sedan ligger ansvaret på oss att hjälpa dem att komma igång med sin behandling. Och där kan jag säga att det är klart att det har förekommit att vi har brustit av olika anledningar. Men i dag har vi otroligt goda rutiner på hur vi hanterar den typen av bortfall. Det är inte bara flickorna. I maj anmälde Stockholm stad till IVO om en placerad ungdom där de säger att det finns en ”tydlig diskrepans mellan utlovad och faktiskt vård”. Vad tänker du om det? – Jag vet inte exakt vilket fall det handlar om men om det är som jag tror handlar det egentligen om bristande kommunikation mellan regionen och vår verksamhet. Men självklart, alla signaler om att det finns brister tar vi på fullt allvar. I granskningen av Rebeckahemmet har flera ungdomar kritiserat hur tillsynen på Rebeckahemmet fungerar. Aftonbladet har tagit emot uppgifter om att flickor vid tillfällen ombetts att hålla koll på andra flickor. Det är också något som har anmälts till IVO. Men det är något som Alexander Pellettieri inte känner till. – Jag har väldigt svårt att se att det kan stämma. Vi har sett till att ha så mycket personal att vi aldrig, så långt det går, ska hamna i lägen där vi känner att vi är underbemannade. Även i ett läge där man rent hypotetiskt skulle vara underbemannad så skulle aldrig en ungdom bli ombedd att sköta tillsynen. Eller att hålla koll på en annan ungdom. Till Aftonbladet och i ungdomsråden har ungdomarna återkommande slagit larm om hur de behandlas av personal. I flera fall har det beskrivits hur flickorna känt att de provocerats till våldsamma situationer. Har ni ett problem i hur personalen bemöter ungdomarna?   – Det har funnits en viss bemötandeproblematik, tycker jag. Det var en av de saker som jag noterade när jag kom till Rebecka. Det är en av de kulturfrågor som vi har arbetat hårdast med och fortsätter att arbeta med. Jag kan inte säga att det aldrig förekommer idag. Vi har medarbetare som kan hamna i lägen där de uttrycker sig klumpigt eller felaktigt. Men nivån är väldigt mycket bättre idag än vad den någonsin har varit här. I ungdomsråd berättar flickorna hur personal äter upp deras mat. Att de får ta en liten laxbit för att det ska räcka till alla. Underförstått att man inte kan äta sig mätt. – Det här är ett problem som vi känner till. I behandlingspedagogernas arbetsbeskrivning ingår det som en arbetsuppgift att vara med och äta pedagogiska måltider. De ska vara med och äta och föregå som ett gott exempel.  Men bara två behandlingspedagoger. – Bara två. Och det var en av de sakerna som vi först började handskas med här på Rebecka. Vi såg att det var fler än två som åt per tillfälle. Man hade inte tydliga rutiner på plats för det. Men tyvärr förekommer det fortfarande att det dyker upp några medarbetare som inte borde vara hungriga. Hur allvarligt är det? – Jag tycker att det är väldigt allvarligt. De tar någonting som tillhör ungdomarna och vi är alla här för dem. Så det blir ju en väldigt märklig och kontraproduktiv handling. Självklart ska inte våra ungdomar gå runt och vara hungriga. Det är ju en av de mest basala delarna av vår behandling. Att se till att de har tak över huvudet och mat i magen. Vad krävs för att du ska kunna sitta här och säga att det inte finns något misslyckande i hur de här flickorna hanteras? – Det är en svår fråga. Jag säger inte att Rebecka är framme där vi önskar att vi ska vara. Det är vi inte. Det är ett pågående arbete. Men vi har gjort väldigt stora förflyttningar sedan jag kom hit i september 2025. Han fortsätter: – Men återigen, vi bedriver tvångsvård där majoriteten av de som blir placerade är ungdomar där man har uttömt alla möjliga alternativ som samhället har att erbjuda. Jag vill inte på något sätt lägga över ansvaret på våra ungdomar. Jag säger bara att det är en otroligt komplex målgrupp.