Финская организация для людей с интеллектуальными нарушениям рискует потерять две трети государственного финансирования

Som tidigare verksamhetsledare i FDUV, intresseorganisation för svenskspråkiga personer med intellektuell funktionsnedsättning i Finland, har jag ägnat mig åt att skriva FDUV:s historia, från de första pionjäråren på 1950-talet fram till den stora social- och hälsovårdsreformen i början av 2020-talet. Det blev en historia om en del av befolkningen som ännu på 1950-talet var undanträngd och isolerad. Det fanns till och med tankar om hur man i framtiden bäst skulle kunna eliminera denna grupp helt. Jag avser personer med intellektuell funktionsnedsättning – tidigare talade man om personer med utvecklingsstörning. Så kom jag fram till dagens situation, där en äkta vilja att inkludera också denna grupp i samhället tycktes råda. Alla politiska partier tävlade i välvillighet i frågan. Jag var ändå inte helt övertygad om bilden av detta nya, välvilliga samhälle. Man kan fråga sig vart all politisk välvilja plötsligt har tagit vägen. Var det inte äkta välvilja, utan bara vältalighet? Nu löper FDUV, utifrån ett principbeslut av ansvarig minister, en överhängande risk att fråntas två tredjedelar av sitt statsstöd, bland annat stödet till texter på lättläst svenska. Jag är egentligen inte förvånad. Många har länge varnat för ett allt hårdare samhällsklimat. Men, understryker man, detta är inte alls grundskälet till att försvaga utsatta gruppers ställning. Det är av ekonomiska skäl som alla dessa åtgärder måste vidtas. Måste det då också betyda att man drastiskt ska försvaga ställningen för en grupp som fortfarande inte kan räkna med ett fullvärdigt medborgarskap? Det argumentet övertygar inte. Svagheten i argumentet blir tydlig i synen på FDUV:s ställning. När en av de tidigare stora sociala reformerna i Finland, den så kallade Valtava-reformen, genomfördes, gav Social- och hälsovårdsministeriet uttryckligen vissa centralorganisationer rätt till statsunderstöd. FDUV motiverade då i en omfattande utredning sin roll som centralorganisation för personer med intellektuell funktionsnedsättning, men ministeriets svar var obönhörligt: nej. Nu tycks samma ministerium vara på väg mot motsatt slutsats. När statusen som centralorganisation inte skulle stärka FDUV:s ställning utan tvärtom bidra till att undandra förutsättningarna för statsunderstöd, verkar organisationen plötsligt betraktas som just en centralorganisation. Sanningen ligger mittemellan. FDUV är både en organisation med omfattande direkt serviceverksamhet och en aktör som utför viktiga uppgifter som riksorganisation. Det gäller inte minst eftersom andra motsvarande riksorganisationer saknar svenskspråkig verksamhet och knappast heller, efter en kommande nedskärningsvåg, skulle ha bättre förutsättningar att bygga upp en sådan. Man kan fråga sig vart all politisk välvilja plötsligt har tagit vägen. Var det inte äkta välvilja, utan bara vältalighet? Tidigare har man uttryckligen hävdat att ett lands kultur bör bedömas efter hur väl eller illa det behandlar en minoritet med funktionsnedsättning. Uppenbarligen har det ofta handlat om vältalighet utan verklig täckning. Samtidigt kan vi i dagens populistiska debattkultur se en längtan tillbaka till gårdagens ”enkla” samhälle. I det sammanhanget framstår rätten till deltagande, rätten till information om samhällsskeendet och inflytande på arbetsmarknaden med mera som tomma floskler, inget värt att lägga offentliga medel på. Välfärdsområdena har ju kvar sina boenden för personer med funktionsnedsättning. Vissa institutionsavdelningar finns kvar, och på skyddade arbetsplatser kan man sysselsätta sig mot flitpeng. Något verkligt arbete kan det ju ändå inte bli fråga om, hävdar man. En ålderdomlig och på sitt sätt infantil uppfattning om behovet av service håller på att bli allt mer gångbar. Enligt den behövs ingen som förespråkar rättigheter för personer med funktionsnedsättning eller påvisar orättvisor som drabbar dessa grupper. Den verksamheten får personerna själva finansiera, precis som i början av 1900-talet, då många organisationer av detta slag grundades. Vad bör man då göra på politiskt håll för att hindra dagens negativa utveckling? Svaret är enkelt: Leva upp till de deklarationer man har avgett under det senaste årtiondet. Visa att det man sagt var allvarligt menat. Allt annat är både dumt och orättfärdigt. Dumt därför att det i första hand drabbar den service som fungerar i dagens värld. Att det är orättfärdigt inser nog de flesta beslutsfattare själva, åtminstone innerst inne. Om det ändå är för komplicerat ger jag samma rekommendation som FDUV:s tidigare ordförande Ole Norrback gav sin tids politiker: Läs det lättillgängliga LL-Bladet på svenska eller finska. Gör det nu, så länge möjligheten finns.