Журналист SVT Матс Кнутсон рассказывает о своем спокойном детстве в рабочем городе и влиянии матери на формирование его взглядов

– Jag röstar blankt, säger Mats Knutson, när han lotsar mig genom SVT:s korridorer. Jag ser att det är sant, det här är inget Mats säger för att han är mån om public service oberoende. Jag har hört av mig till SVT:s politiske kommentator för jag är nyfiken på hans första arton år i livet. Min egen uppväxt var brötig med arbetarklass, skilsmässa, alkoholism, socialism, bohemeri och annat. För mig är ”normalitet” något exotiskt och normalast av alla människor verkar de vara som jobbar på SVT:s nyhetsredaktion. Så måste det nog vara, för att medborgarna ska känna förtroende – men stämmer det eller bär även de på en massa bagage? – Min barndom var ospännande, säger Mats när vi sätter oss. – Jag växte upp under ganska enkla men harmoniska förhållanden. Jag kände mig omtyckt av mina föräldrar. Mats Knutson är född 1963 och uppvuxen i Sölvesborg. Det var en typisk arbetarstad med ett stort varv, ett glasbruk och några mindre företag. Mamma var hemmafru och pappa annonsförsäljare på Sölvesborgstidningen. Stan var liten, men det fanns mycket att göra. – På den tiden kostade sport nästan ingenting, så jag spelade fotboll, hockey, pingis, luftgevärsskytte och badminton. Eller bara lekte, helt utan övervakning. Där fanns också ett bibliotek. – Jag var intresserad av att läsa redan då. När jag var elva tolv år ville jag bli romanförfattare, jag skrev små noveller. Mats hade lätt för sig i skolan, men det hände att lärarna skickade brev hem till Mats föräldrar, med synpunkter på att deras son störde lektionerna. Han strösslade kommentarer. – Jag blev utskickad i korridoren hur många gånger som helst. I Sölvesborg fanns det ingen som riktigt stack ut ekonomiskt, så han funderade inte på klasskillnader så mycket. – Min farfar var ju ”en stolt arbetare” som var fackligt aktiv, han tyckte det var finare att vara arbetare än tjänsteman och han satte aldrig sin fot på ICA. Men föräldrarna var helt ointresserade av politik. – Jag blev inte pådyvlad någonting. Jag visste inte vad min pappa röstade på. Mats pratade mer politik med sin syster, som också var den som kom hem med The Clash och Sex Pistols. – Jag blev punkare, med skinnjacka och svarta byxor med dragkedjor. Håret stod rakt upp. Jag var i en perfekt ålder för att influeras av det där. Det är musik jag fortfarande lyssnar på. På gymnasiet, som låg i Karlshamn, blev Mats sångare i olika punkband. – Det fanns något som hette Rockslaget i Karlshamn och vi hade fått en lokal från kommunen, där vi repade. När Ebba Grön kom till stan var Mats band De anhöriga förband. Det var lusten att skriva som tog Mats till journalistiken. På gymnasiet fick han prya på Karlshamns Allehanda, där han fick fortsätta jobba extra som reporter. – Det var den dokumentära delen som intresserade mig. Jag trodde aldrig jag skulle kunna förändra världen, jag ville beskriva den. Han blev aldrig författare. – Kanske för att jag inte hade den där svåra uppväxten som krävs. – Det finns inget intressant att berätta, min uppväxt var helt normal, säger Camilla Kvartoft, när vi möts på hennes barndomsgata i ett ombonat litet radhusområde i Sätra, tio kilometer sydväst om centrala Stockholm. Camilla är född 1968, som jag. – Jag hade en typisk medelklassuppväxt, säger hon och slår ut med armarna. Här bodde ingenjörer, ekonomer och lärare, och kompisar i alla väderstreck. Camillas pappa var marknadsförare. Mamma var först hemmafru, därefter dagmamma och senare var hon med och startade Skärholmens första lekskola. – Det var en stor investering för mina föräldrar att köpa ett radhus här. Vi levde enkelt. Pappa snickrade en del möbler själv och mamma gjorde egna leksaker. Plugget var mer blandat; i Sätra finns hyresrätter, bostadsrätter, radhus och längs ner mot vattnet fina villor. – Sätra var speciellt på så sätt att det var ett snitt av Sveriges valresultat, som man röstade här röstade man i hela Sverige. Men vad mamma och pappa röstade på, har Camilla ingen aning om. – Jag vet faktiskt inte. De var väldigt hemliga med det. Camilla förklarar det med att hennes föräldrar kom från företagarfamiljer i Småland. Mormor och morfar drev en lanthandel och farmor och farfar hade ett byggföretag och var rädd om alla sina kunder. De pratade inte politik ens med sina barn. Camilla har varit lika hemlig inför sina två döttrar, men numera röstar hon blankt. – Anders Holmberg och jag jobbar ju med partiledarutfrågningarna, då har man ögon och öron på sig. Det känns inte så roligt att gå ut från studion och sedan vara en privatperson som väljer ett parti. Trots valhemligheten pratade de mycket om politik och samhällsfrågor hemma. Pappa kunde var rätt sträng. – Vi bråkade en del, men jag var aldrig rädd för honom. Det där har jag haft nytta av när jag hanterat Leif GW Persson eller intervjuat makthavare. Jag har tränat på pappa. Camillas väg in i journalistiken gick via lokalradions ”Stockholm direkt”, som hon lyssnade på efter plugget. – Det var så spännande när de vände och vred på svåra frågeställningar. Jag ville vara i den där miljön där diskussionerna var. Det var de olika idéerna som intresserade mig. Nyfikenheten har hon fått av mamma: – Hon tog med oss till i stort sett vartenda museum, hon introducerade böcker och kultur och spännvidden var stor. På skivspelaren snurrade både feministplattan ”Jösses flickor” och den könstraditionella ”Sound of music”. – Mamma gav mig intresset och självförtroendet att utforska olika världar och samhällsklasser. Hon säger att hon som medelklass alltid har haft förtroende för institutionerna. – Jag har inte varit på tvärs med samhället, men när de som har makten inom politik och myndigheter inte agerar som de ska, när systemet inte fungerar, då blir jag intresserad som journalist. Camilla återkommer till sin medelklassuppväxt. Föräldrarna höll i pengarna, och valde bort sådant som moderna kläder till sina två döttrar. Jag luftar min fördom, att Camilla som blond och skitsnygg ändå borde ha varit rätt omsusad? – De andra tjejerna var sötare och kortare. När det var dans undrade jag hur mycket jag skulle böja på knäna, jag var alltid lite obekvämt stor. De andra köpte Veckorevyn, men utseende var aldrig viktigt för mig. Jag var mer intresserad av tankar. De lite tuffare tjejerna i hyreshusen fick nya jeans, men radhusbarnens föräldrar lade hellre de pengar som fanns på en utvecklande fritid med fjällresor och aktiviteter för Camilla och hennes syster. – Jag spelade piano, dansade, red och höll på med en massa saker i naturen, Sätra är otroligt grönt, men allra mest sysslade jag med teater. Jag ville bli skådespelare, men jag hade inga trauman, det fanns inget att ösa ur. Det är jag ju glad för i dag. – Min uppväxt var grå och normal, det finns inget att berätta, säger Tomas Ramberg när vi ses i kvarteret på Södermalm där vi båda bor. Men det är klart, vi flyttade mycket. Jag har lyssnat på Tomas Ramberg så länge jag minns, först på P1 och nu på DN, där han både poddar och skriver. Första boendet var utanför Falköping. Föräldrarna, som var 19 och 21 när Tomas föddes 1958, hade ett åttaårigt kontrakt på en lanthandel. – De hade en lanthandel på sextiotalet, ute på den fattiga vischan, när den stora lanthandelsdöden satte in. Det bar sig ju inte alls. För att dryga ut hushållskassan sorterade Tomas pappa post varannan natt på posttåget mellan Skövde och Göteborg. Och så hade de en kennel i källaren. – De lärde hundarna att skälla när man sa Tage Erlander, och senare Olof Palme. Föräldrarna odlade en stark borgerlig identitet. De pratade politik hela tiden och man skulle vara höger. – Min gammelmorfar var riksdagsledamot för högerpartiet, han tillhörde dem som inte ville utvidga rösträtten till det kvinnliga könet. När kontraktet på lanthandeln äntligen hade löpt ut, flyttade familjen först till Vara och sedan till Tynnered, ett nytt miljonprogramsbygge i Göteborg, som i dag tillhör de rödlistade. – Det var modernt som tusan, men ungarna var tuffare där. Det var ett knegarområde. Tomas mamma, som han beskriver som ursnygg och chic som Jackie Kennedy, vantrivdes. – Även om vi inte hade särskilt mycket pengar så hade mina föräldrar ett slags klassmedvetande, som sa att de var något annat än en arbetare. Så de köpte ett radhus i Partille. Tomas pappa startade en egen bilfirma, men det var knepigt att få den att gå runt. Mamma läste in vuxengymnasiet, uppmuntrad av tidens stora vuxenutbildningsreform. Det var vänstervåg och på radhusgatan fanns ett par grannar som lyssnade på jazz och progg, och deras bokhyllor innehöll modernare och radikalare litteratur. De gav Tomas en intellektuell knuff. – Jag utvecklade en elitistisk hållning, jag lyssnade bara på klassisk musik och jag läste böcker som jag inte förstod. Tonåren sammanföll med den nymornade miljörörelsen. – Vi trodde att planeten skulle explodera, men också att det gick att göra något åt det. Tomas nämner Kungstorgsockupationen 1976 som en avgörande upplevelse. Stans borgerliga styre hade beslutat om ett nytt parkeringsgarage på torget, vilket mötte ett enormt motstånd. Sossarna gick till val på att stoppa bygget, men ändrade sig när de väl vunnit. – Så vi ockuperade torget. Det var december och svinkallt, men vi vann. Jag förstod att det går att förändra världen. Det var nu Tomas började sniffa på det politiska spelet, hur politiker tänker utifrån sina olika bevekelsegrunder. – Jag lärde mig taktiktänkandet. När han fyllde 18 år gick flyttlasset igen. – Mina föräldrar ville mig väl, de var schyssta, men farsan och jag bråkade ändå hela tiden, så till slut ordnade han en lägenhet åt mig inne i stan. De var glada över Tomas betyg och tyckte att han skulle läsa vidare, som den första i släkten, men han började på Volvo i stället. Tomas monterade bilar i tolv år, innan han bestämde sig för att bli journalist. – De var besvikna och det tyckte jag var tråkigt. De borde gilla det jag gillade att göra. Det är ju jättekonstigt att du är intresserad av det här, säger han när vi bryter upp. – Min uppväxt var bra, helt normal och Sverigegrå. Jag har haft med mig tre olika fotografer till de tre intervjuerna och alla har frågat samma sak när vi rullat tillbaka till tidningen: – Vad gör du av det här? – Ingen aning. Vad gör man av ”normalitet”? Alla vittnar om trygghet och harmoni. De kommer alla från ekonomiskt habila men ”enkla”, tjänstemannafamiljer utan akademiska traditioner. Papporna har jobbat och mammorna har stått tillbaka. Tomas Rambergs barndom verkar lite mer crazy än han själv påstår, men jag blir nästan upprymd över att Kvartofts och Knutsons uppväxter är så odramatiska. Jag vet att public serviceuppdraget gör dem försiktiga, men det ”normala” förefaller ändå vara genuint. Jag tror inte att det här har gjort någon av dem till vare sig bättre eller sämre journalister. Men! Det tjatas hela tiden om mediernas ”vänsterdominans”, medelklassens övertag i branschen pratar vi dock aldrig om. Här finns ett obrutet forskningsområde, men det är knappast de enskilda journalisternas ansvar att jämna ut klassfördelningen. På kvällen dyker Mats upp i tv-rutan: – Hej Mats! säger jag. Nu vet jag åtminstone något lite mer.