Пациент отказался от упражнений после нелепой диагностики в шведской клинике

På grund av vissa oroväckande symptom och en tilltagande cancerskräck så sökte jag i min enfald en läkartid på min vårdcentral. Men eftersom denna vårdcentral till varje pris vill undvika att patienterna träffar någon läkare så skickades jag till en fysioterapeut istället. Inget fel på fysioterapeuter, men just cancer är de kanske inte experter på. Hur som helst. Denna fysioterapeut visade sig vara en mycket kunnig, engagerad och vänlig människa som gjorde en grundlig inspektion av min arma lekamen. För att sammanfatta: Allt var fel på mig. Hela jag är sned, ryggen är böjd och svag, jag lider av ”muskulär obalans”, fötterna är för platta och felställda och jag kan inte ens gå på rätt sätt. De missbildade fötterna hade jag dessutom trängt ner i felaktiga skor. Efter en stund kändes det som att inte en enda kroppsdel satt på korrekt plats. Möjligen öronen, dem sa hon i alla fall inget om. Det blev en ganska nedslående upplevelse det hela, då jag under en timmes tid försökte hitta muskler som jag inte visste fanns (ja, jag är fortfarande inte övertygad om att de verkligen finns). Så det var med en viss lättnad som jag med ett träningsschema i handen tog det långa benet före ut i friheten. När jag sedan skulle på återbesök några veckor senare fick jag ställa in eftersom jag behövde en akuttid hos tandläkaren istället. Alltså, också tänderna är det fel på. Förfallet är obönhörligt. Och om inte kroppen säger ifrån så vet man i alla fall att man är gammal när man hör sig själv klaga på att ungdomar måste glo på sin mobil samtidigt som de cyklar. Men jag står för det. Jag är gammal och förfasar mig härmed över att unga människor är fullständigt livsfarliga då de stirrar på mobilen när de viner fram på cyklar och elsparkcyklar. Vad som händer omkring dem i trafiken kan inte alls fånga intresset på samma sätt. Jag är själv, nästan bokstavligt talat, rätt fäst vid min mobil, och det är kanske därför min gamnacke ser ut som den gör. Men när jag cyklar får telefonen ligga i fickan. Högre tankar än så har jag inte om min simultankapacitet. Det där häftet med övningar som jag fick av fysioterapeuten, vad hände med det, tror ni? Rätt gissat, det låg kvar i en väska mycket länge. Det där klarar jag aldrig, tänkte jag. Men när jag så småningom plockade fram pappren så visade det sig att några av de där övningarna faktiskt var ganska enkla – fast med obegripliga namn. Eller vad sägs om: ”Funktionellt stående med aktiv och avspänd balanslinje”. Öhhh, vad betyder det ens? Jo, man ska stå med höftbredds avstånd mellan fötterna och ”känna kontaktytan mellan fotsulorna och golvet”. Ja, hur skulle man kunna undvika att känna att fötterna står på golvet? undrar jag. Sen fortsätter det: ”Låt din kroppsvikt bäras av marken”. Hmm, alternativet hade väl blivit fatalt? Visserligen är jag tjock, men så mycket väger jag inte att inte marken eller golvet klarar att bära mig. Den dagen parketten brister så att flisorna yr och jag åker ner i källaren – då lovar jag att börja banta.