Климатический министр Швеции сменила курс с штрафов на создание условий для экологичного выбора

På många sätt har klimatminister Romina Pourmokhtari (L) stått för ett välbehövligt paradigmskifte inom klimatpolitiken. Fokuset har flyttats från straffbeskattningar till att skapa förutsättningar för att göra klimatsmarta val. När oppositionen sågar hennes arbete är det ett tecken på att de värderar symbolfrågor över faktisk verkan. I SVT:s klimatdebatt från förra veckan hävdade Socialdemokraternas klimatpolitiska talesperson Åsa Westlund att ”Det som är farligt med den här regeringens politik är att de så envist kramar sig fast vid diktaturoljan”. Formuleringen är symptomatisk för hur oppositionens kritik på området brukar låta. Den är raljant, och öppnar inte upp för en saklig klimatdebatt. Sverige importerar nämligen inte råolja från diktaturer. 56 procent av alla råolja kommer från Norge, och resten är från Storbritannien, USA, Guyana och Nigeria enligt siffror från SCB. Tidigare regeringars klimatpolitik har på det stora hela handlat om straffskatter. Det som påverkar klimatet negativt ska helt enkelt beskattas för det. Principen är i sig inte orimlig, men det är svårt att få med sig väljarna på långsiktiga lösningar som bygger på att försvåra deras vardagsliv. De rödgrönas förlust i senaste valet berodde trots allt till stor del på de höga bränslepriserna. Numera har Sverige näst lägst bränslepriser i hela EU. Men det betyder inte att regeringen struntar i klimatet. För själva bilåkandet verkar inte påverkas av drivmedelspriserna. En undersökning från år 2022 visade att biltrafiken inte minskade mellan åren 2019-2022, trots att bränslepriserna hade ökat med 70 procent. Bilen används alltså för att den behövs och högre bränsleskatter ger alltså ingen klimatnytta, men retar gallfeber på folket som får mindre pengar över till annat. I stället har regeringen fokuserat på att investera i det svenska energisystemet för att kunna elektrifiera transportsektorn men också attrahera industrier med hjälp av billig och fossilfri el. Det kan göra skillnad på sikt och är en efterlängtad fokusförändring. De senaste åren har klimatpolitiken kretsat kring att uppnå olika klimatmål. Det mest aktuella som också lyfts i debatten är EU:s klimatmål för år 2030, som Sverige ser ut att missa. Inte heller den rödgröna regeringen under förra mandatperioden såg ut att klara målen, men trots det har oppositionen kritiserat regeringen hårt i frågan. Att arbeta efter deadlines på det här sättet gynnar inte den långsiktiga klimatpolitiken. Att arbeta efter deadlines på det här sättet gynnar inte den långsiktiga klimatpolitiken. I stället premierar klimatmål kortsiktiga lösningar i form av straffskatter och förbud, vilket skapar stort folkligt missnöje, vilket också är ett hinder om man vill samla väljarna bakom sin klimatpolitik. Därför är regeringens taktik både smartare och mer trovärdig: arbeta långsiktigt och skapa förutsättningar för omställningen, så att befolkningen kan göra klimatsmarta val utan att riskera sina privatekonomier. Romina Pourmokhtari är kanske Sveriges mest kritiserade minister. Men det paradigmskifte hon genomfört, förtjänar mer positiv uppmärksamhet. Reformer borde bedömas utifrån faktiskt verkan – inte ideologisk renlärighet.