В Гётеборге открылась выставка городской коллекции из 11 000 произведений, отмечающая 80-летие

Göteborgs stad äger jättemycket konst. Bara var tionde år återkommer chansen att se delar av samlingen – och den är nu! Men låt mig riva av lite bakgrundsfakta först. Göteborgs stads kulturförvaltning har en enhet som heter Göteborg konst, som ansvarar för stadens konstsamling och regelbundet gör nya inköp. Konsten placeras sen ut i kommunala inrättningar. Göteborg konst skapades redan 1946 (då Göteborgs konstnämnd) och i ett gammalt protokoll sägs de bevingade orden stå: ”ut med konsten”. När samlingen fyller jämt blir det en utställning med den titeln. Och här är vi nu. Det är åter jubileum och konstsamlingen firar 80 år. I samlingen ingår runt 11 000 verk som vanligtvis bor på allt från kontor, vårdinrättningar, skolor, etc. Många besökare känner säkert därför igen vissa konstverk av de knappt 100 som visas på Frölunda kulturhus. Ett sådant kan vara Axel Saltos ”Janushuvud” (okänt årtal) som tidigare stått på Majornas bibliotek. Ränner man runt mycket på stans gallerier är det också mycket som är bekant från olika utställningar genom åren. Jag blir exempelvis glad att återse Queenning Zhaos metalliskt mjuka ”Porträtt av lyckomoln” (2025) som visades på Galleri Box i höstas och som nu bor i stadens konstsamling. Eftersom samlingen är så stor, och har en så pass viktig funktion i staden, kan man tycka att utställningen borde visas på en konstinstitution. Att det i stället blir på Frölunda kulturhus har flera anledningar. Dels har det varit svårt att tajma med institutionernas scheman. Dels finns det en poäng med att konsten också kommer ut – ut ur sin bubbla, ut ur de självklara rummen för konst. Det här blev faktiskt riktigt bra Jag erkänner att jag ändå var skeptisk. Men under besöket mjukas jag upp. Det här blev faktiskt riktigt bra. Utställningshallen är stor och luftig. En klassisk, fyrkantig situation med två skiljeväggar där konst hänger precis överallt, skulpturer vajar från taket eller kryper längs med fönstren. Intendenterna Greta Voćar och Marcus Modh har omsorgsfullt sett till att salen svämmar över. Det är som att ta sig ett stärkande konstbad. Konsten presenteras inte kronologiskt utan verk från 2022 kan hänga jämte verk från 1975. På de välskrivna skyltarna går det att få mer info om konstnär, årtal för inköp samt var köpet gjordes. Det presenteras ungefär ett verk per årtal sedan 1946, och med det lika många konstnärer. Här finns ”Indisk morgon” (1956) målad av Leif Knudsen, en av Grupp 54:as grundare som gick i klinch med Göteborgskoloristerna. Och Lilian von Krustenstiernas ”Aprildag” (1946), ett av de första inköpen till konstsamlingen. Salen är omgärdad av fönsterväggar. Ena sidan vetter ut mot naturen. Andra sidan vetter in mot kulturhusets insida där man ser Lennart Landqvists platsspecifika konstverk ”Nytt landskap” som funnits i huset sedan dess invigning på 1970-talet. Att omgivningen bjuds in markerar att samlingen är en kontinuerlig händelse, inte något som pågår i en viss tid. Snarare är den ett sätt att belysa noder mellan olika tidsepoker och konstnärliga strömningar som rör sig genom Göteborgs konstscen. I katalogens förord står det att urvalet delvis gjorts med Sveriges nya kulturkanon i bakhuvudet. Specifikt ser intendenterna en koppling mellan kulturkanon och Zygmunt Baumans begrepp retrotopia. När en ljusare framtid tycks allt mer dunkel i tider av kris och upplevd maktlöshet, kan en längtan efter dåtiden och ”att det var bättre förr” ta över – en retrotopi istället för utopi. Detta korrelerar med hur vi i olika tider sett på vad som anses vara god konst, utifrån estetisk eller kulturell verkshöjd. Det har såklart också påverkat hur en konstsamling, som den vi nu kan ta del av, byggs upp. Men jag tolkar den här utställningen som en kommentar eller kanske motpol till det synsättet, att ”det/konst var bättre förr”. Här finns ingen sentimentalitet, inga pekpinnar. Snarare en vilja att låta konsten tala för sig, och att visa upp att den alltid varit och är närvarande oavsett vilka kulturdebatter som pågår för stunden. Därför borde utställningen också stå längre än bara en månad. Det är alldeles för kort tid för en så stor och relevant samling.