Сотрудник Downs-синдрома ставит под сомнение миф о врожденном гении в новой книге социолога Рольфа Паулсена

En av mina favoritpoeter heter Johan Johansson Erik. Han äger den svårfångade musikalitet som är nödvändig för god poesi, och han förbluffar läsaren när han avslutar en shakespearianskt anstruken kärleksdikt med att deklarera att den han älskar får betala hans frisörbesök. Han korsklipper det himlastormande med det jordförankrade så att den stora kärleken bor i den lilla vardagen. Han har också Downs syndrom. Kanske är det därför ni inte känner igen hans namn. Han är kardinalexemplet på hur bara vissa får vara begåvade, hur de än bär sig åt. Jag begrundar detta när jag läser sociologen Roland Paulsens “Avbegåvad” – en odyssé genom en uppväxt präglad av författarens farmor, den berömda EU-parlamentarikern och medieprofilen Marit Paulsen, och genom det Sverige han sedan debuten “Arbetssamhället” perforerat med ifrågasättanden och iakttagelser från sidan. När han beskriver Pygmalioneffekten, hur lärares förväntningar på eleverna enligt ett (förvisso kritiserat) experiment kan höja de förment begåvade barnens mätbara intelligens markant jämfört med barn som behandlas som ”lågbegåvade”, blir jag missklädsamt uppspelt. Han är kardinalexemplet på hur bara vissa får vara begåvade, hur de än bär sig åt Jag får vatten på min kvarn beträffande misstanken att intelligentian grindvaktar IQ-begreppet av den enkla anledningen att de, åtminstone i något enda avseende, vill få vara objektivt bättre än de flesta. Ha papper på att de är särskilda. Inte för att jag missunnar någon att få vara särskild. Men sin vana trogen sätter Paulsen in sina sociologiska utgrävningar i en samhällelig kontext. Huvudargumentet för att skatt är stöld har länge varit att man inte kan ta ifrån människor frukterna av strävsamhet och hårt arbete. Skillnader i inkomst och förmögenhet handlar om hur mycket man varit beredd att anstränga sig. En argumentation som snabbt börjar halta om man studerar den timanställda undersköterskans arbetsbörda, eller betänker det faktum att nära hälften av alla svenska förmögenheter är ärvda. För att täppa till detta logiska hål har en ny förklaringsmodell kommit att bli alltmer på modet: begåvningen. Också den kan givetvis vara ärvd – men det kan ju inte arvingen rå för. Vi föds olika. Vissa av oss är fena på slungboll, andra på matematik. Så är det med den saken. Och inte ska väl genierna straffas för att dumbommarna finns? Man måste få vara stolt över sina medfödda gåvor. Och bli rik tack vare dem. Men om nu begåvning är något som är oss givet blir det väl bara ännu konstigare att de som tjänar flis på att vara snillen inte ska behöva dela med sig? ett lika brutalt som kärleksfullt porträtt av den svårt dominanta, kedjerökande primadonnan Marit Paulsen Roland Paulsen själv ansågs av en förskolepedagog vara för sent utvecklad för att börja skolan när det var tänkt. Själv misstänktes jag under samma levnadsskede för att vara intellektuellt funktionsnedsatt, eftersom jag inte pratade. Såväl jag som Paulsen kunde, om vi fötts i tidigare generationer, ha hamnat på vanföreanstalter och glömts bort. Nu är vi i stället författare. Är vi alltså begåvade nu, fast vi skulle ha varit efterblivna för hundra år sedan? “Avbegåvad” handlar dock om mycket mer än ologiska klasskillnader. Den är en paulsenskt förutsättningslös expedition genom begåvningsbegreppets historiska och nutida betydelser. Mellan raderna: en uppmaning till oss alla att tagga ned stämplandet av oss själva och varandra. Dessutom är den ett lika brutalt som kärleksfullt porträtt av den svårt dominanta, kedjerökande primadonnan Marit Paulsen. Och ja, det ivriga begåvningsmätandets svartaste sida finns också med. Mätningarna på gruppnivå, sett till geografiskt ursprung. Här visar Paulsen hur den särskilda sorts dumhet som krävs för att bli rasbiologiskt hågad än i dag grasserar i världens övre skikt.