Журналист Сванте Вейлер: этническая ненависть на Балканах была лишь прикрытием для войны традиционалистов против современности

KOMMENTAR. Det är den 4 maj 1995. Kriget på Balkan har pågått i fyra år. Fronterna går kors och tvärs, det verkar omöjligt att hålla ordning på alla enklaver och exklaver där den ena gruppen har drivits samman av den andra och väntar på att bli ihjälslagen. Mitt i allt far det omkring vita pansarbilar med FN skrivet på sidan, ingen är rädd för dem, de gör ingen trygg. Jag minns själv hur lockande det var att låta bli att försöka förstå det här kriget och därmed slippa bli besviken för att man hade fel. I stället: de är inte kloka på Balkan, låt grannarna skära halsen av varandra om de så gärna vill. Men Per Svensson for dit för att försöka förstå. Och nu var han i Pakrac, ”Slavoniens Berlin”, delad mellan kroater och serber, övervakad av FN, vars högsta sändebud, japanen Akashi väntades till stan på eftermiddagen. Men kroaterna hann före, klockan två brakar det loss. Per Svensson befinner sig mitt i, trycker sig mot en husvägg: ”Det enda jag kunde göra var att hoppas på det bästa, klädd i blå blazer och med en beskäftig svart portfölj i handen. Det kändes lite fånigt, men ändå rätt typiskt för just vår tid. Jag kände mig som en europé.” I det här citatet finns nästan allt som var Per Svensson. Exaktheten i beskrivningarna (blazern och portföljen), den gudagivna associationsförmågan (”typiskt för just vår tid” från Hoola Bandoolas ”Titanic”) och så den skarpa ironin, vem vill känna sig som en hjälplös europé mitt i det värsta kriget i Europa sedan maj 1945. Citatet är hämtat från ”Europeisk höst”, den första boken av Per Svensson som jag hade äran och glädjen att stå som förläggare för. Den kom ut 1996 och samtidigt återutgav vi ”Tysk höst” av Stig Dagerman, publicerad exakt 50 år tidigare. Det var mycket som förenade de två böckerna och deras författare, även om Per Svensson i sitt förord värjer sig mot den direkta jämförelsen. Båda två var utsända av Expressen och texterna hade först publicerats i tidningen. Båda var begåvade med en osannolik förmåga att se och förmedla det de såg. Det som skiljer är temperamentet. Dagermans eget vemod mötte de krigsskadade, krigströtta tyskarnas vemod och han avstod från försök att förklara katastrofen, som om den var för stor. Per var mer den storögde reportern som trots virrvarret aldrig ger upp tanken på att detta går att begripa. Man lockas stanna upp och fundera en stund över hur tidningar, reportrar och diktare fungerade tillsammans en gång. Allt är inte borta. När Åsne Seierstad och Peter Englund reser till Ryssland och Ukraina lever traditionen upp. När de tyska läsarna (och ibland de svenska) åter får ta del av stjärnreportern Sebastian Haffners skarpa och litterärt lysande skildringar av det tyska 1900-talets många katastrofer, nu återupptäckta och nyutgivna, fattar man hur givande reporterblicken kan vara. Utan att dra jämförelsen för långt kan man konstatera att dagens högerpopulism bekräftar mönstret. Två år tidigare, hösten 1993 var Per Svensson i Sarajevo och hälsade på hos en muslimsk flyktingklan. Trettio personer stark, kvinnorna i traditionella hucklen, två kor i garaget. ”När kriget tog byn från dessa människor tog de byn med dess sammanhållning och ömsesidiga beroende med sig till stan”. Skenbar idyll. Historien rör sig bakåt. Här växer den hittills mest giltiga förklaringen till inte bara Balkankriget utan också till Rysslands krig mot Ukraina fram. Det var inte etnicitet det handlade om. Det är krig mellan livsformer och livshållningar. ”Traditionalism mot modernitet. Land mot stad. Jord mot ord.” Utan att dra jämförelsen för långt kan man konstatera att dagens högerpopulism bekräftar mönstret. Det är i de jävla moderna städerna som folk älskar invandrare och vargar, det är i städerna de glömmer bort hur man dansar oxdansen. Tillbaka till byn. När serber bombar serber, så som de gjorde i den etniskt blandade staden Sarajevo, då är det den till antimodernism och nationalism omprogrammerade kommunismen som är förklaringen. Det etniska hatet, glasklart och helt irrationellt på samma gång, är bara en påklistrad förevändning, lättare att mobilisera våldet med. Per Svensson såg och beskrev det bättre än andra. Han var den klyftigaste av oss alla i vår generation. Nu måste vi se saker själva. Nu måste vi begripa dem utan hans hjälp. Det blir inte enkelt. Av Svante Weyler Svante Weyler är tidigare förläggare, författare och journalist.