Критика доклада ООН: отсутствие доказательств намеренного уничтожения репродуктивных центров в Газе

Om det nu skett ett folkmord – varför måste man då skarva ihop bevisen? FN-rapporten klarar inte ens en källkritisk prövning. söndag 19 juli FN-rapporten klarar inte ens en källkritisk prövning. Det var i september förra året som en FN-kommission lade fram en rapport där den menar att Israel begår folkmord i Gazaremsan. Rapporten fick stor uppmärksamhet i svensk media och beskrevs ofta som ett bevis för att ett folkmord pågår. Även Israelkritiker hänvisar ofta till rapporten, som tagits fram av en kommission inrättad av FN:s råd för mänskliga rättigheter. Det senare ger naturligtvis rapporten en hög trovärdighet. Men vad står egentligen i rapporten? Och vilka bevis bygger den på? En av de allvarliga anklagelserna – och samtidigt en av de minst uppmärksammade – är att Israel ska ha försökt förhindra palestinier från att reproducera sig. I rapporten står att Israel har vidtagit ”åtgärder för att förhindra födslar”. Att avsiktligt hindra en folkgrupp från att få barn är en av de handlingar som nämns i FN:s folkmordskonvention. Om anklagelsen stämmer handlar det om samma typ av brott som när kvinnor tvångssteriliserades eller när Auschwitz-läkaren Josef Mengele utförde experiment där unga kvinnors livmödrar förstördes. Så vilka bevis för detta lägger kommissionen fram? En av de viktigaste händelserna som rapporten lyfter fram är förstörelsen av en IVF-klinik i Gaza, där det fanns en spermabank och där befruktade embryon förvarades inför fertilitetsbehandlingar. Kliniken förstördes någon gång i början av december 2023. Att kliniken förstördes är ostridigt. Det finns fotografier som visar omfattande skador. Däremot är omständigheterna kring själva attacken betydligt mer oklara. I rapporten skriver kommissionen att ”de israeliska säkerhetsstyrkorna avfyrade en granat som träffade den fristående kliniken direkt inne på området”, att träffen var så precis att den ledde till explosionen av tankarna med flytande kväve och att det därför är ”rimligt att dra slutsatsen” att Israel ”kände till” klinikens funktion och avsiktligt riktade in sig på att förstöra det reproduktiva materialet. Kommissionen skriver också att det inte fanns någon trovärdig militär aktivitet på kliniken. Men varifrån kommer dessa slutsatser? Har kommissionen genomfört någon egen teknisk undersökning? Har man redovisat någon ballistisk analys? Har oberoende kriminaltekniska experter undersökt platsen? Finns det viktiga dokument presenterande? I rapporten redovisas ingen sådan bevisning. Det som är känt från händelsen är baserat på ett reportage från nyhetsbyrån Reuters, publicerat ungefär ett halvår efter attacken. Reuters bevittnade inte själva händelsen och har inte haft någon reporter på plats, utan byggde reportaget på intervjuer med klinikens chef och andra personer med anknytning till verksamheten samt fotografier tagna efteråt. Ingen av de intervjuade uppges ha bevittnat själva träffen. Det finns inte ens ett exakt fastställt datum för när kliniken förstördes; i reportaget anges endast att det skedde någon gång under den första delen av december. Inte heller FN-rapporten nämner något datum. Enligt klinikchefen som intervjuade av Reuters träffades byggnaden av en israelisk stridsvagnsgranat. Det är detta som sedan blir en central del av kommissionens resonemang när den drar slutsatsen att Israel avsiktligt förstörde kliniken i syfte att förhindra palestinsk reproduktion. Men alla som studerat krig vet att stridssituationer sällan är enkla. Händelseförlopp är snabba, misstag begås och projektiler träffar fel. Det kan finnas flera tänkbara förklaringar till varför en byggnad träffas: ett felriktat skott, strider i närheten, ett militärt mål i området eller andra omständigheter. Vilken av dessa förklaringar som är riktig går inte att avgöra utan en noggrann teknisk utredning, vilket inte gjorts. Det finns bara en knapphändig intervju med någon som inte ens var på plats. Trots detta drar FN-kommissionen långtgående slutsatser – inte bara om vem som avfyrade granaten utan också om vilket syfte attacken hade. Det mest anmärkningsvärda är dock att den person vars uppgifter i praktiken utgör grunden för beskrivningen själv uttryckligen säger att han inte vet om kliniken var ett avsiktligt mål. Reuters återger klinikchefens ord (översatt): ”Ghalayini uppgav att en enda israelisk stridsvagnsgranat träffade ett hörn av kliniken och sprängde embryologilaboratoriet på bottenvåningen. Han sade att han inte vet om attacken var specifikt riktad mot laboratoriet eller inte.” Det finns alltså inget offentligt redovisat bevis för att beskjutningens primära syfte var att förstöra palestiniers möjlighet till reproduktion. Det finns ingen undersökning av platsen och inga presenterade dokument som stödjer FN:s påståenden. Det är här rapportens metodproblem blir tydligt. Det är en sak att konstatera att en klinik förstörts. Det är en helt annan sak att slå fast motiv och uppsåt bakom attacken. När en FN-kommission anklagar en stat för handlingar som enligt folkmordskonventionen kan utgöra folkmord måste slutsatserna vila på en mycket robust beviskedja. Men denna FN-rapport klarar inte ens en helt vanlig källkritisk. Om bevisningen är så här tunn för en av rapportens mest centrala anklagelser, uppstår givetvis frågan: hur ligger det till med resten? Johan Romin