Сатирический взгляд на повседневность: жизнь и творчество фотографа Ларса Тунбьёрка

Lars Tunbjörk (1956-2015) var en främmande fågel i svenskt konstliv, om han ens han räknade sig dit. Han hade ingen konstnärlig examen. Sin skolning fick han som fotograf på Borås Tidning och Värnpliktsnytt. Därefter försörjde han sig som frilansande pressfotograf, och utvecklade steg för steg en helt egen motivkrets och stil som överträffar det mesta i samtida svensk bildkonst. Min framlidne kollega, kulturgeografen Tommy Book, brukade säga att han helst sökte sig till miljöer med låg mysighetskoefficient. Han tog med oss på exkursioner till nedlagd metallurgisk industri kring Katovice i Polen och övergivna brunkolsfält i gamla DDR. Något liknande kan sägas om Lars Tunbjörk. Han hittar sina motiv på oromantiska platser som bensinmackar, vid hyreshusens piskställningar, på ödsliga förortstorg eller överbelagda campingplatser och fullpackade lågprisvaruhus. Alltid med människor i centrum, ofta i absurda eller rentav surrealistiska situationer. Som den kända bilden på mannen i Hawaii-mönstrade badbyxor halvvägs inne i en rutschbana formad som en Kalles Kaviar-tub. Eller den malplacerade jultomten som står på en miniracingbana mitt bland sommarklädda semesterfirare. Annons Annons Tunbjörks blick är satirisk och samhällskritisk, som om han frågade: ”Vad fan håller vi på med?” Eller: ”Är verkligen Ullared och Ölands djurpark det vi längtar efter?” Men helt utan att vulgarisera eller nedvärdera människor. Medkänslan är alltid närvarande. Han skildrar inte dom andra utan oss alla. Motiven är folkliga, liksom estetiken. Bilderna påminner mer om färgfotona från Linkopia som pryder våra fotoalbum från 90-talet än de snygga grepp utställande fotografer ofta väljer. Formerna är skarpa, färgerna bjärta. Tunbjörk har en särskild böjelse för gult och rött, i sina grällaste nyanser. ”Konstlös” är ett ord som förr brukade användas i liknande sammanhang. Och kanske är det just konstlösheten som gör allt till stor konst. Tunbjörk får oss att se oss själva och tillvaron på nya sätt. Och detta utan att förutsätta akademiska förkunskaper eller inläsning av kryptiska introduktionstexter. Bilderna talar direkt till betraktaren. Längre in på Vandalorum visas en utställning med en samtida svensk konstnär. Den säger mig ingenting annat än att här vi har ytterligare en som gör konst som föreställer konst, ställer sig själv i centrum och med sina ”undersökningar” tycks söka bifall från sina akademiska lärare och konstnärskollegor. Publiken lämnas i sticket. Kanske för att konstnären inte har sett efter tillräckligt eftertänksamt och därför har för lite att förmedla? Men, men, allt kan inte tilltala alla. Och det sublima framträder som bekant bäst genom kontraster.