Новая комедия «Флаг» сатирически осмеивает стереотипы о сторонниках СДП через абсурдные ситуации

Johanna Schreiber är skribent på Liberala nyhetsbyrån. Foto: Liberala Nyhetsbyrån I backspegeln framstår det som om flera miljoner människor drabbades av en masspsykos hösten 2010. Jimmie Åkesson utmålades som Fenrivsulven och intåget i riksdagshuset som Ragnarök. Det är just den känslan som Grotesco-regissören och skådespelaren Michael Lindgren lyckas fånga i sin nya actionkomedi “Flaggan”. Filmen rivstartar med att kusinerna Ville (Noel Flinke) och “Tobba” (Arvid Swedrup) gasar mot Sverigedemokraternas valvaka 2010. Ville är en stjärnögd medelklass-grisch med randig skjorta och halvlångt hår vars politiska drivkraft är begränsad till att ligga runt, dricka öl och vråla med i “Olof Palme gick på bio”. “Tobba” är en nervös incel in spe som pratar med obehagligt pipig röst, är livrädd för svarthåriga män och kan rabbla hela partiprogrammet utantill. När det står klart att Sverigedemokraterna nått över fyraprocentspärren blir Ville lovad ett jobb på riksdagskansliet av Björn Söder-klonen “Palmroth” (Alfred Svensson), om han lyckas med uppdraget att hänga upp en enorm svensk flagga på Rinkeby torg. Tillsammans med den gränslöse SD-stereotypen KJ (Henrik Knutsson) blir de rånade av småkillar som skjuter på dem med låtsaspickadoll, ramlar in hos en alkoholiserad finne (Marko Lehtosalo) som svär över att Rinkeby inte är finskt längre, och hamnar på en multikulti-valvaka där Ville blir blixtförälskad i svensk-irakiska Kaya (Laura Majid) som uppträder med plågsamt dålig spoken word-poesi. Den omedelbara attraktionen beror alltså snarare på att hon är jättesnygg än att hon är jättesmart. Expressens Anna Gullberg var på den inofficiella premiärvisningen på Folkets hus i Rinkeby. Publiken bestod främst av människor från stadsdelen, och Gullberg skriver att publiken först fnissade, sedan gapskrattade (19/8). Dagen därpå hölls en pressvisning i Stockholms innerstad för journalister och opinionsbildare. Där hördes förvisso också en del skratt, men mest nervösa harklingar. En av de mest komiska scenerna är när “Tobba” ringer sin mamma (Malin Cederblad) för att “komma ut”. Hon tror förstås att han ska berätta att han är homosexuell och säger “Kärlek är kärlek” innan “Tobba” hunnit prata till punkt. När han istället hasplar ur sig “Jag är Sverigedemokrat” blir det tyst i luren. Klipp till en scen där mamman sitter ensam i en aula och stirrar rakt framför sig med tårar i ögonen. I dag är det troligtvis ganska få mammor som skulle gråta om deras söner berättade att de röstar på Sverigedemokraterna. De flesta reagerar nog med samma uppgivna suck som pappor gör när deras döttrar säger att de är vänsterpartister. Att var fjärde svensk röstar på något av de två ytterkantspartierna är givetvis deprimerande. Men 16 år efter att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen vet vi att jorden inte gick under och att demokratin inte har imploderat, trots att det sitter islamofober, antisemiter och klimatförnekare i riksdagen. Just därför måste man kunna skratta åt snygga rasister i fula kostymer, bidragsentreprenörer som ordnar pinsamma kulturkvällar, vita män som tror att de brinner för antirasism men stjäl all talartid från invandrartjejer som faktiskt har något viktigt att säga och anarkafeminister med dreads som försöker spy när de inser att de haft sex med en “SD:are”. De är alla med och bär skulden för att Sverige är ett sämre land idag än vad det var 2010.