Неожиданный клик на аукционе изменил маршрут семьи и подарил им незабываемое приключение

Det var det där dubbelklicket som gjorde det. Det var semesterns sista skälvande dagar och vi gjorde vad vi kunde för att bocka av sånt man gör på semestern. Darling satt i garderoben och målade snedtaket. Och jag satt vid skärmen och dubbelklickade på en auktion. Jag hade en tydlig plan. Jag skulle ge ett bud på 700 kronor, inte en krona mer, för den där zinkbaljan jag spanat in. Därför var det ganska oväntat att jag helt plötsligt satt och dubbelklickade på fyra spannar och en kanna istället. Särskilt oväntat var det där sista klicket, som egentligen var att jag försökte klicka på en bild för att titta lite närmre på en rostfläck. Klick-klick, sa det. Sen tjuter jag, så det hörs ända upp till Darling, där han sitter i garderoben. ”Hjälp! Jag har lagt bud på över 1000 spänn på fyra spannar! Och vann!” Det var därför vi stod där på auktionsfirman dagen efter, för att hämta ut de där spannarna, som jag inte alls tänkt köpa. ”Jag ska inte handla på nätauktioner,” deklarerar jag bestämt för Darling och mindes förra gången jag gjorde det, för tio år sen, när jag budade över mig själv och köpte ett rostigt pottskåp till ett överpris som skulle skrämt slag på finansministerns inflationsplaner. Egentligen skulle vi vidare söderut, och hade inte förstått hur lång tid det tar att lämna ut 1300 saker från en auktion. Det tog tid. För lång tid. Så när vi äntligen sitter där i bilen med spannarna skramlande i bakluckan inser vi att vi inte hinner dit vi ska. ”Åh nej! Vad gör vi nu?” Jag googlar lite desperat, där vi rullar mil för mil på motorvägen, medan vi fortfarande inte vet vart vi ska. ”Men du! Titta här! Den här restaurangen kan vi ju testa!” Och vi svänger av, dit vi inte brukar vi svänga. ”Vänster. Höger, sen lite höger igen”, dirigerar jag Darling. Och så plötsligt är vi där. En sån där liten väg utan skylt, som man aldrig skulle tagit annars. Och utsikten är så vid så den räcker långt bortanför semesterns sista dagar. Med rågblonda åkrar, och sensommarsol genom gamla ekars lövverk. Vi har det alldeles underbart. Äter gott. Kör fler små vägar som går över små krön som känns som en överraskning varje krön. Det är som ett äventyr. Sådär som ordet betydde en gång. Latinets adventura, var förr snarare en saga, eller en slump. Nåt oväntat. Och det känns som en saga när vi till sist fångar en rosabländande skymning högt över havet. Precis innan mörkret kommer. Dan efter, går Darling till jobbet och får en chock av kontrasten. Han kommer hem med tom blick och börjar prata om Mälarpiraterna. Boken om tre pojkar som ”lånar” en båt, och seglar runt i äventyret tills augusti kommer med sitt mörka vatten och äventyret tar slut. Men jag går där hemma och känner att något är helt nytt. ”Vad är det jag tänker på?” undrar jag. Det är inte spannarna… Vad kan det vara? Tills jag kommer på, det är ju jag! Jag känner mig alldeles ny! Och jag lovprisar det där dubbelklicket. Som fick dagen att ta en ny väg. Och känner hur väl man behöver, att inte veta vart man ska ibland…