Мужчина делится находками из собственного сада: от старых бутылок до пластиковой скорпионы

Spade, grävkäpp, grävmaskin, gräftyxa, grep eller med bara nävarna. Människan är en grävande varelse och grävandet är alltid ett äventyr som sätter fart på hjärnverksamheten. När jag tänker tillbaka på gropar jag grävt har jag gjort en hel del fantastiska fynd. Här är några exempel på saker jag krafsat fram vid mitt gamla hus. Det handlar om stora mängder så de presenteras bäst i kategorier. Byggskrot: Tre spadtag ner i jorden dök 1960-talets renovering av det gamla huset upp. Den gamla kakelugnen låg väl mosad och utspridd bland mattbitar, tegelpannor och gamla verktyg. 1960-talets byggare kunde inte beställa hem en container för skräpet. I stället blev det "fyll". Som extra bonus kastades några spruckna kaffekoppar ner i gropen. Fylleskräp: Under varje sten och trädrot finns lämningar som för tankarna till ett mobilt fylleslag. Hundratals kalasflaskor har kilats ner i skrevor och håligheter tillsammans med medicinflaskor och gamla syltburkar. Vissa av dem har till och med innehållet kvar. Jag gräver, plockar och konstaterar att allt inte var bättre förr. Idag har vi en modern glasåtervinning vi kan vara tacksamma för. Tungskrot: Högst uppe i skogskanten göms ett mysterium. Här ligger plåthinkar, delar av järnspisar, motorblock och gamla grytor. Någon måste ha tänkt att det tyngsta skräpet måste kånkas så långt bort som möjligt, gärna i uppförsbacke. Skjutbanelämningar: De mest obegripliga fyndet av alla. Vid basen av en stor sten i grisarnas hage grävde jag fram resterna av ett större antal sönderskjutna höganäskrus. Fynden kan möjligtvis kopplas till den rikliga förekomsten av fylleskräp på gården. Inga roliga fynd men ändå fortsätter jag att gräva, både för att jag måste för att få grödor i jorden och för att det gör människan gott. Det luktar gott och jag får gratis nagelvård, som fransk manikyr men med svart under naglarna i stället för vitt. I mullen hittar jag den gräsgröna guldbaggens tjocksmockar till larver, pösiga paddor och massor med daggmask att slänga till tiggande höns. För en tid sedan sprätte ett oroande fynd upp ur jorden. Det hade åtta ben, inrullade mot den grågröna kroppen. Först tänkte jag att det var en död tarantel men när jag petade till den vändes andra sidan upp och skorpionens vassa svans blev synlig. Turligt nog var djuret av plast. – Jag hade dött av skräck ändå, kommenterade en kamrat. Inte säkert alls, särskilt för den som jobbar utan handskar. I jorden finns bakterien Mycobacterium vaccae som triggar produktionen av serotonin som i sin tur minskar ångest och gör oss smartare. Skorpionskräcken mister sin udd och kanske, kanske, kanske blir människan smart nog för att inte kasta ut plastleksaker i rabatten igen.