Финляндия и Швеция усиливают стратегическое партнерство на фоне исторических параллелей с войной в Украине

Nordiskt samarbete har kanske aldrig prisats så mycket som i dag. Den ryska invasionen av Ukraina, och som ett resultat de finska och svenska Nato-medlemskapen, markerar en ny historisk fas för den finsk-svenska relationen. Den ökade geopolitiska osäkerheten har gett upphov till en återgång till ett starkt vi-narrativ – vi talar åter med en gemensam nordisk röst. Beslutet att gemensamt ansöka om Nato-medlemskap var historiskt för både Finland och Sverige då vi övergav en lång historia av alliansfrihet. Den dominerande rösten talar utifrån realism och den förändrade hotbilden i vår direkta närhet. Diskussionen kring ökat försvarssamarbete i Norden och Arktis bygger på ett ömsesidigt behov men även på det angelägna behovet av en framtida strategisk autonomi. Det här har intensifierats i kölvattnet av en gungande transatlantisk relation. Annons Annons Vi i Norden framställs ofta som föregångare på samarbete. Det starka vi-narrativet bygger på gemensamma värderingar som jämlikhet och transparens, demokratiska samhällen, stabila institutioner, samt tillit till staten. Vi får inte glömma dessa tystare röster som ständigt för ett samtal i bakgrunden. Finlands och Sveriges nära relation i dag kommer från vår århundrade långa kärlekshistoria. Den gemensamma hotbilden har väckt kollektiva minnen och förbrödringen till liv. Paralleller till Sovjets anfallskrig mot Finland 1939 och det som hände i Ukraina dras. Vi minns hur svenska frivilliga solidariskt stred i vinterkriget och fortsättningskriget för Finlands sak. Sverige banade väg för Finland i EU. När det var dags för Nato-medlemskap var rollerna ombytta. Vi gick hand i hand till Washington. Kanske vi ibland till och med glömmer bort hur sammansvetsade vi faktiskt har varit och ännu är. Att nostalgisera har en funktion: vi finner hopp och framtidstro i en kollektiv känsla av gemenskap och säkerhet. Men har det alltid varit ett starkt ”vi”? I den rosenskimrande samhörigheten glömmer vi bort att det stundtals har funnits frustration och oro i kärlekssagan. Försvarsinvesteringar i dag väcker minnet om hur Finland valde amerikanska F-35 före svenska JAS Gripen. Närhistorien visar också hur skilda pandemistrategier kan skapa gnissel i relationen. Finland valde betydligt strängare restriktioner än Sverige. Vår gemensamma historia är därmed mer nyanserad än vi vill minnas. Annons Samarbete är en social och framför allt dialogisk konstruktion. Mening uppstår från den ständigt pågående dialogen med det förflutna, där dissonans faktiskt har en funktion. Annons Aktuella röster är alltid i dialog med historiska, och när dessa möts skapas möjlighet för utveckling och ny förståelse. Och det är just därför samarbetet mellan Finland och Sverige och återupplivandet av förbrödringen upplevs som så betydelsefullt i dag: det vävs samman med flera historiska röster och erfarenheter. Vi får inte glömma dessa tystare röster som ständigt för ett samtal i bakgrunden. Samarbetet mellan Finland och Sverige intensifieras just nu på både militära och politiska fronter och relationen fortsätter att stärkas. Det finns onekligen möjligheter och relationen är, om inte starkare än någonsin, så viktigare än många andra samarbeten i en värld där tillit till internationella allianser sviktar. Kärlekshistorien Finland och Sverige fortsätter och framtiden skrivs genom en dialog med vårt nationella samt gemensamma förflutna. Samarbete bör därmed ses som en ständigt pågående dialog mellan olika historiska röster, som inte alltid har varit, eller behöver vara, samstämmiga. Med en öppenhet till historisk flerstämmighet, kan också framtida friktioner i relationen visa sig vara generativa. Eva-Lena Lundgren-Henriksson är biträdande professor på Hanken Svenska handelshögskolan och leder ett forskningsprojekt kring Finlands och Sveriges Nato-inträde och relationer.