Политический триллер «Шум и хаос» о криминальных гетто и репрессиях: интервью с автором Яном Эмануэлем

Knas och kaos. Orden fångar mångas upplevelse av vår politiska samtid. Inte minst känslan av kontrollförlust gällande invandring och brott. Det är också titlarna på ständigt aktuelle Jan Emanuels skönlitterära debutböcker. Tyvärr höggradigt relevanta genom sitt tema: gängen och våldet. Om detta ska vi tala på den gård utanför Gottsunda, där han bor med sin cancersjuka mamma och hennes blandrashund Flora, med inslag av rottweiler. Han är ännu inte på plats vid min ankomst, och ska komma något försenad, i röd nercabbad sportbil. Jag saknar följaktligen beskydd när Flora med ett hotfullt morrande möter mig på gårdsplanen. Kan inte låta bli att associera till samhällsutvecklingen. Min barndoms hundar var lekfulla västgötaspetsar. Besten Flora är emblematisk för en hårdare, mer våldsam tid. Lyckligtvis hålls hon sedan inomhus. Förutom när mamma kommer ut med äggröra till Jan Emanuel, och pepparkakor till oss båda. – Här får du så att du blir snäll, säger hon till mig. Jag svarar att jag redan är snäll; att det är hennes hund som behöver pepparkaka. Hur som helst är problemet Flora från nu bemästrat. Har Tidö i motsvarande mån börjat bemästra brottsligheten? – Tveklöst har de nya lagarna haft effekt. Som möjligheten att ta kapitalvaror från folk som inte kan redovisa med vilka pengar de köpts. Alltså, hur jävla kul är det att vara gangster när du inte kan glassa med fin klocka och lyxbil? Även vistelseförbudet har varit effektivt, tycker han. – Du kommer ut från kåken och vill åka hem och ta emot folkets jubel, men får inte besöka ditt gamla Gottsunda eller Husby. Svängrummet för de kriminella krymper. Han applåderar också att fler döms till utvisning. – Det är ett straff som verkligen betyder något… I den andan vill han se fler upprivna medborgarskap. – Är du här på falska premisser och lögner: ut med dig! Den som fuskar med bostadsbidraget måste ju betala tillbaka. Men det mest betydelsefulla och värdefulla som finns, medborgarskapet, det ska du få behålla? Absurt. ”De är HR-personer med bullshitjobb” Jan Emanuel deklarerade nyligen att han inte kommer att rösta på sitt gamla parti i år. Men han ser det som att partiet lämnat honom, inte att han lämnat partiet. Försyndelserna har varit för grova, politiken för slapp. Hans grundanalys tar spjärn i den så kallade integrationen. Att man hela tiden pratade om den, att den måste bli bättre. Men att orden bara var varmluft. – Om man fyller på något så fruktansvärt hela tiden, går det inte att ha en bra integration. Det är problemets kärna. Inte några miljoner hit och dit i “förebyggande insatser”. Forskningen visar inte minsta positivt utfall av satsningar på fritidsgårdar och sånt. Det är en “högstatuslögn” man klamrat sig fast vid för att den känns bra. Dörren måste i princip stängas. Att många ändå inte tycks fatta det, beror på de är “slavar under partiet”. – De har alltid fått sin lön därifrån, aldrig haft andra jobb, utom kanske någon vända i hemtjänsten de skryter med för framstå som autentiska. De är HR-personer med bullshitjobb, och de har skamlöst agerat åt fienden med en politik som missgynnar människorna som byggt det här landet. Det går visserligen åt rätt håll nu. Men för långsamt och under lögens fana. – Nivåerna är ju fortfarande för höga, bland annat genom anhöriginvandringen. Och när Magdalena påstår att det var S som drev på för uppstramning är det tveksamt om ens de egna leden tror på det. Det gör nästan ont när lögnen är så uppenbar. Bättre då att säga: vi var jättekorkade och gjorde absolut fel. Förlåt. Enligt självbeskrivning är han en “lödkolv i arslet” på sitt gamla parti, rotad i traditionell S-ideologi: sammanhållning, jämlikhet, gör-din-plikt-kräv-din-rätt. Relationen är komplicerad. Han bjuds fortfarande in på olika S-evenemang, trots att han i princip vill byta ut hela ledningen. – Men till debatter bjuds jag inte längre in. Jag äter deras företrädare. Men de behöver mig för att dra folk, som till exempel i Almedalen. Bättre ett tält fyllt av åhörare än ett tomt tält – och så hoppas de att jag inte säger allt för dåliga saker. Ger trasproletariatet huvudrollen Så till böckerna. I Knas och Kaos möter vi storgangsters och småkriminella, godhetsknarkande politiker, samt en och annan vanlis. Det är situationstragikomiskt och våldsamt, skrivet med glatt humör och en sociologisk blick à la Balzac. På sina ställen oändligt rörande, som när Jerry köper rena kalsonger till smutsgrisen Stefan, och ställer till med festmåltid i den sunkiga lägenheten. Huvudrätt: uppvärmd burkravioli. En rätt Jan Emanuel själv skattar högt. Det här är det moderna trasproletariatet. Med diagnoser, struliga liv, och mer eller mindre stort våldskapital. Livsstressen är hög, man går ständigt på helspänn. Skiljelinjen godhet/ondska går inte mellan människorna, utan skär rätt igenom dem. – De trasproletära skildras ofta som löjeväckande bifigurer. Det blir lyteskomik. Eller att de passerar i marginalen, för att föra handlingen framåt. Horan som kommer in från kanten, uppfyller sin funktion, för att sedan skrivas ur berättelsen. Man får aldrig känna henne eller pundaren, men jag vill ge dem huvudrollen. En viss riksdagsman, Donny, tv-kändis och med förankringar i den kriminella miljön, men nu hederlig, har en viktig roll som problemlösare när olika gäng ryker ihop i territoriestrider. Varför skrev du in dig själv? – Jag ville få in riksdagen som miljö i en spänningsroman. Det var en idé jag hade redan innan Thomas Bodström kom med sina deckare. Det var väl länge sedan, tänker du läsare. Stämmer. Faktum är att Kaos och Knas skrevs för cirka 15 år sedan, som en oformlig pjäs på över 800 sidor. Men det var inte primärt därför han stötte på förlagsproblem, med flera refuser. – De tyckte boken var rasistisk. Eftersom många av skurkarna är invandrare. Och eftersom n-ordet finns med i dialogavsnitt. Jag fick alltså inte beskriva verkligheten som den är. Han pekar på en blå blomma i rabatten. – Det var som att jag måste säga att den där blomman är röd. ”Fast han är ju en ganska ful typ, den där Jan Emanuel!” Även de grafiska och utdragna våldsskildringarna stötte på patrull. Övervåld på läsarnas känslighet, tyckte förlagen. Så Jan Emanuel blev ingen romanförfattare. Då. Men när han för cirka fem år sedan kontaktades av ett förlag för att skriva sin självbiografi – Så var det med det, en fortfarande topputlånad bok på landets fängelser – fiskade han upp sin gamla krimbok. Som styckades i två delar före utgivning och tvättades lite från allt ultravåld. Men mycket kvarstår. För Jan Emanuel rimmar våld på rättvisa och upprättelse. De onda ska ju inte få härja fritt! Pacifism är att likställa med ondska. – Jag tror på orden i andra Mosebok. ”Öga för öga tand för tand”. Här ekar stödet för Tidös repressaliepolitik. Och när han berättar vad han vill göra med exempelvis könsstympare, blir det väldigt barnförbjudet. En scen som fått vara kvar på sidorna är ytterst magstark. Det är när en av huvudpersonerna under vapenhot tvingar en läkare som utfört könsstympning på flickor här i Sverige, att skära av sin egen penis och pung. Öga för öga, tand för tand, genitalie för genitalie. Recensionerna har i stort varit uppskattande. Beröm har trillat in även från politiska fiender. – En kvinna från Flamman recenserade. Hon är lite småbriljant faktiskt, även om hon är galen politiskt. Man känner att hon så gärna vill såga böckerna. Men hon är så pass intellektuellt hederlig att hon ändå inte gör det. Det här är rätt bra, landar hon i. Fast han är ju en ganska ful typ, den där Jan Emanuel! Jan Emanuel Familj: Fru och två barn Född: 2 maj 1974 Aktuell med: Gottsunda noir, i vilken ingår kriminalromanerna Kaos och Knas (Volante förlag) Karriärnedslag: Vann Expedition Robinson år 2001. Varit förtroendevald för S i riksdagen, 2002-2010, samt i Norrtälje kommunfullmäktige. Är välfärdsentreprenör genom bland annat egna bolaget Consortius. Sålde år 2010 bolaget Svensk samhällsutveckling AB, vilket tillhandahöll boende för resurskrävande ungdomar. Prislapp drygt 200 miljoner. ***