Бюрократия и страх ошибок в западных компаниях подавляют креативность и независимость сотрудников

KULTURDEBATT. Det moderna arbetslivet är minerad mark. En uppsjö av lagar, policies, uppförandekoder och värdegrunder har tagits fram och dragits åt till ett finmaskigt nät som ska skapa rationalitet och skydda mot osäkerhet och felgrepp. Den optimala byråkratin eftersträvas. I takt med regelverken växer den normativa regleringen. Nolltolerans mot vad som kan uppfattas som kränkningar råder. Utrymmet för formella fel och hur man får agera och uttrycka sig krymper – och med det utrymmet för omdöme, kreativitet, självständighet, mod och civiliserad oenighet. I en värld styrd av paragrafryttare och normpoliser trampar man lätt på minor. Hellre undgå dessa än att göra nytta på jobbet. Riskminimering är riktmärket. Det gäller särskilt medelklassen i offentlig sektor. Självklart behövs skydd mot rasism, sexism, homofobi och religiöst förtryck liksom respekt för regelverk, när de är funktionella. De flesta i västvärlden är överens om det. Problemet uppstår när ribban läggs mycket lågt, gränserna blir godtyckliga och ligger i betraktarens öga. Den med ”rätt” medvetenhet ser patriarkat, vit makt och homofobi överallt, liksom formella fel. Felfinneri, misstankar och projektioner kommer snabbt i rörelse. Att nitiskt följa regelverk kan i värsta fall bli ett slags föreskrivet sabotage. Vilda västern i arbetslivet är förstås inte bra. Många regler är rimliga och bör följas. Men ofta slår pendeln över. Policies ska följas till punkt och pricka, allt ska dokumenteras, långa listor med måsten bockas av. Att nitiskt följa regelverk kan i värsta fall bli ett slags föreskrivet sabotage – verksamheten lider, folk blir tankebefriade bortom regelföljande, omdömet fördunstar, särskilt offentlig sektor, men även företag fungerar mindre bra. Exemplen på minor är legio. Läkare avskedas utan förvarning för att ha använt mejl fel eller glömt att anmäla bisysslor. Tillsynsmyndigheter med paragrafryttarmentalitet kan slå ned på rena bagateller. Rektorer och lärare verkar ofta styras mer av rädsla för Skolinspektionen än av att göra ett bra arbete. Inom akademin kan forskare åtalas för sådant som är tillåtet för journalister och alla andra. Sjuksköterskor och lärare fälls för fel pronomen. Lärare kan läxas upp av institutionsledningar för att ha kritiska synpunkter på HBTQ-certifiering. Föreläsare har anmälts och tillrättavisats för att ha använt icke godkända uttryck. Högskolevärlden utvecklas snabbt från bastioner för yttrandefrihet till platser för censur, självcensur och tänkande inom en snäv moralisk box. Ofta märker de anpassliga inte detta själva utan utvecklar en följsam, minundvikande mentalitet. Huvudproblemet är inte de direkta sanktionerna. Än värre är farhågor och försiktighetsmaximalism: Vakta tungan. Håll igen med kritik. Antyd inte att någon ej fungerar eller att en viss funktion eller aktivitet är meningslös eller kontraproduktiv. Använd inte fel pronomen eller riskabelt språkbruk. Nolltolerans mot kränkningar kräver ordentligt med buffertar. På det formella planet är strikt regelföljande och omfattande dokumentation räddningen från minorna. Skolrektorer och andra chefer lägger väldigt mycket tid på att ha alla planer i ordning och dokumentera allt vad man gjort. Kärnverksamheten marginaliseras. Vi får minfältstillvända verksamheter och befattningshavare. Minfält uppstår inte av sig själva. Men vem sätter ut minorna? Minfält uppstår inte av sig själva. En hel bransch har vuxit fram – jurister, utbildare, chefer, konsulter, HR-avdelningar, tillsynsmyndigheter, intresseorganisationer – som lever på att identifiera risker och erbjuda skydd och interventioner. De löser och skapar problem samtidigt. Fler och fler grupper framställs som sårbara, arbetslivet som en riskzon. Behovet av att undvika fusk och bristande regelefterlevnad uppfattas kräva omfattande kontroll. Resultatet är en kultur där ingen egentligen behöver bli kränkt för att effekten ska uppstå. Det räcker att någon misstänker att någon annan kan ta illa vid sig eller spana efter fel. När människor börjar övervaka varje ord och steg sänks ribban för tillåten oenighet. Det som var fullt acceptabelt för några år sedan sticker nu ut som avvikande – och riskerar att leda till prickning, uteslutning, skam i sociala medier eller disciplinära åtgärder. På det legala planet gäller det att noga ha kontroll på lagar och interna reglementen. Vi får allt större buffertar mot risk att göra fel. Högt i tak är en fin princip. Generositet likaså. I praktiken trumfas dessa oftast av nolltoleransen för vad som någon uppfattar som kränkning eller regelöverträdelse. Utrymme för eget omdöme och prioritering är viktigt. Men omintetgörs ofta av regelefterlevnadsfrenesi. Vi har behov av färre minutläggare och fler minröjare. Av Mats Alvesson Mats Alvesson är organisations- och ledningsforskare vid bland annat University of Bath och Lunds universitet. Han har bland annat gett ut böckerna ”Dumhetsbekämpning” (med Stella Cizinsky), ”Check, check, check” (med Maria Strannegård) och är aktuell med ”Konsten att göra mindre” (med Andre Spicer).