Шведская активистка извинилась за то, что она больна, и призвала общество перестать стигматизировать хронических пациентов

Jag vill börja med att be om ursäkt. Förlåt för att jag 1996 och 1998 råkade bli sjuk i två sjukdomar som samhället länge påstod inte ens fanns – ME/CFS och fibromyalgi. Lite dåligt tajmat av mig, får man väl säga. Förlåt att jag är sjuk. Förlåt för att jag inte längre kan jobba, trots att jag alltid har velat och fortfarande skulle göra det om kroppen bara gick med på det. Förlåt att jag är sjuk. Förlåt för alla arbetsförmågeutredningar, rehabiliteringar och arbetsprövningar som gång på gång kom fram till samma sak – att jag faktiskt inte klarar att arbeta. Förlåt att jag är sjuk. Förlåt för att jag har behövt vara frisk nog för att orka vara sjuk. Att kämpa med vården, fylla i blanketter, överklaga beslut och hela tiden behöva bevisa att jag fortfarande är sjuk är tydligen också ett heltidsjobb. Förlåt att jag är sjuk. Förlåt för att jag kostar pengar. Jag hade mycket hellre betalat skatt än levt på sjukpenning. Förlåt att jag är sjuk. Förlåt för att min sjukpenning är så låg att varje månad blir ett pussel. Men bostadsbidrag kan jag inte få. Regler är regler. Förlåt att jag är sjuk. Förlåt för att jag ibland måste välja mellan sådant som andra tar för givet – mat, mediciner eller andra nödvändiga utgifter. Än så länge är luften gratis. Förlåt att jag är sjuk. Förlåt för att jag fortfarande måste bevisa att en kronisk sjukdom är kronisk. Förlåt att jag är sjuk. Det pratas ofta om dem som inte vill jobba. Betydligt mer sällan om oss som faktiskt inte kan. Vi finns också. Vi bad aldrig om våra sjukdomar, men ändå får vi ofta bära skulden för dem. Förlåt att jag är sjuk. Fast egentligen är det inte jag som borde be om ursäkt. Ett samhälle ska inte få människor att skämmas och be om ursäkt för att de blivit sjuka. Och just det, jag glömde nästan att säga: Förlåt att jag är sjuk. Anneli Lager