Критик утверждает, что либерализм требует моральной рефлексии для преодоления кризиса одиночества

RECENSION. I filmen ”Kidnappningen av Michel Houellebecq” från 2014 blir huvudpersonen, identisk med den berömde franske författaren, bortförd av ett gäng smågangsters mitt under en promotionturné. I kidnapparnas barndomshem på landet finner han sig ganska väl tillrätta: Han småtjafsar med förövarna, engagerar sig i filosofiska diskussioner vid matbordet, och ser till att kunna få besök av en prostituerad. Huruvida han är tillfångatagen eller ej visar sig med andra ord inte vara av någon större betydelse: Den frihet som vi i vår del av världen berömmer oss med mer än något annat, summerar i slutändan kanske inte till så väldigt mycket mer än tillgång till cigaretter och något enstaka kravlöst ligg. Statsvetaren och Timbro-redaktören Catarina Starfelts essä ”Liberalismen efter historiens återkomst” nämner inte Houellebecqs fiktiva kidnappningsdrama, men hade mycket väl kunnat göra det. Upplägget för boken är nämligen en diskussion av både liberalismens grundidéer och dess tillkortakommanden, belyst av Houellebecqs gestaltade samhällskritik. Essäns titel anspelar i första hand på statsvetaren Francis Fukuyamas välkända – och sedermera motbevisade – tes om historiens slut i och med den liberala ideologins slutliga seger, som presenterades för knappt 40 år sedan, bland annat i en bok med titeln ”The end of history and the last man”. Och det är förstås i och med den sista människan – i såväl Fukuyamas som filosofen Friedrich Nietzsches bemärkelse – som Houellebecq gör entré, med sin utpräglade fallenhet för att skildra just sådana karaktärer som epitetet avser: liknöjda, bekväma och i djupaste mening förfrämligande från sin omvärld. Starfelts fråga sammanfaller i hög grad med den som driver Fukuyamas resonemang, nämligen: Finns det några problem som inte är möjliga att lösa inom ramen för en liberal samhällsordning? Eller annorlunda uttryckt: Är de samhällsproblem vi ser i dag skavanker som är möjliga att åtgärda, eller vittnar de tvärtom om sprickor i politikens själva fundament? Är den liberala samhällsordningen, som Starfelt formulerar det, ”en samhällsordning för den sista människan”, hon som offrat sin religion, sin lycka och sina förhoppningar – ja, kort sagt sin mänsklighet – på rationalitetens och bekvämlighetens altare? Den destruktiva samhällsutveckling som Starfelt behandlar är vid det här laget välkänd: bristande upplevelse av mening, tilltagande social isolation, minskad tilltro mellan människor och ökad politisk polarisering. Som Fukuyama också insåg kan, menar författaren, samtliga dessa fenomen förklaras av iakttagelsen att den politiska liberalismen har lagt alltför mycket av sin tonvikt vid formella friheter och rättigheter, och undervärderat vad som med en referens till filosofen Friedrich Hegel kan kallas för ”erkännandets liberalism”: en som utgår ifrån den enskilda människans behov av att bli sedd och erkänd av sin omvärld. Starfelt resonerar välformulerat och klokt om allt detta: Vi bör, framhåller hon, fundera över vilken sorts politik som kan gynna familjeliv och social gemenskap, vi bör stanna upp och försöka höja vår blick över skärmtillvarons brus, vi bör minnas att det finns andra värden än de strikt ekonomiska och förhålla oss ödmjuka till det faktum att framgång inte heller inom ett meritokratiskt system helt och hållet kan sägas vara den framgångsrikes egen förtjänst. Med detta får väl essäns fråga också anses besvarad: Liberalismen förblir den bästa politiska grunden för ett samhälle, bara den åtföljs av eftertanke och moralisk reflektion. Det är, som bäst, en djupt apolitisk slutsats. Houellebecqs sista människa måste den i slutändan också sägas ha lämnat, sittande framför Foodora-appen med en cigarett i mungipan – outsägligt ensam och outhärdligt fri. SAKPROSA Catarina Starfelt Liberalismen efter historiens återkomst Timbro, 276 s. Helena Granström är författare och kritiker på Expressens kultursida.