Писатель описывает процесс распродажи имущества и воспоминания о литературных встречах на Аландских островах

Folk dör som flugor – trots avsaknaden av kriminella gäng Borde besöka familjegravarna i Borgholm, liksom Lennart Sjögren i Byxelkrok. I vilken låda kan hans ljuvliga fågelmålning finnas? Bild: TT / Fotograferna Holmberg När detta skrivs är jag fett splittrad mellan olika göranden, låtanden och letande. I ett stort, gammalt dragigt hus som vandrar mot vintern och kylan. En besiktningsman var här och kollade läget och varken hans honorar eller priolista var nådig för den gnädige Frau som ska föreställa mig. Detta är bara början: Nya pannor på taket, mossa måste bekämpas. Ett stuprör med slangar installeras. Frostvakt och eller element eller om det heter radiatorer här och där och upp och ner. Packa upp flyttlådor i källaren, samtliga i ofattbar röra. Orörlig sambo. Jag rör ju på mig som en annan Fingal Olsson, men får ont i ryggen och kan inte välja mellan vad som är värt att behålla och det som bör slängas. Eller ännu hellre säljas. Förlåt mig Maria Johansson och Lill-Marit Bugge att jag har lämnat in ett par konstverk av er till Auktionsverket Sydost. Vars hemsida jag inte törs besöka. En loppis, råder vänner. Men när och hur då, tänk om det regnar, man kan ju inte bara kasta ut grejer på tomten? Apropå regn, mot allt förnuft har jag försökt fixa den vänstra vindrutetorkaren med Karlssons klister på Ghäxan, en Volvo kombi från 1986. Väntar på att ny vindrutemotor ska komma till macken i Mörbylånga, så att jag slipper banka på den årsrika torkarmotorn med gummiklubban. Borde nog ha en till inomhus som skydd mot tjyvar. Och aldrig ha givit bort farfars salongsgevär till en granne som nu är avliden. Folk dör som flugor trots avsaknaden av kriminella gäng på ön. Vad jag vet. Borde besöka familjegravarna i Borgholm, liksom den guschelov levande Barbro Lindgren i Glömminge, Maria Södergren i Slagerstad samt Lennart Sjögren i Byxelkrok. I vilken låda kan hans ljuvliga fågelmålning finnas? Nog av lamento, klagosång. Slottsfogden och arkitekten Leo Eriksson i Borgholm ska komma hit och kolla in husets dragläge. Hoppas vi. Nu till bibliotekarier, apropå Johan Hakelius tankar om deras osedlighet. Inte för att jag känner till deras kisserier, men texten påminner mig om när en kompis, min lille son och jag 1992 var på Åland, Mariehamns litteraturdagar, i sällskap med min sedan länge avlidna vän Eva Fuchs. Vi gick längst upp i biblioteket. Eva höll i Frasse, jag hade händerna fria och var en av tre nyktra i rummet. Jag slet av någons kavaj och stampade på den brand som hade uppstått på supbordet och släckte den. Då först blev vi varmt välkomnade och partyt kunde fortsätta. Men så började sonen skrika. Varvid Jörn Donner grep in: ge honom till mig, jag får tyst på ungen. Och se där, gossen tystnade av blotta förskräckelsen, alternativt av Donners imposanta tyngd, humor och auktoritet. Senare var det debatt och framträdanden. Minns att Jonas Gardell var där, rolig och skarp. Jag fick spö av Donner och en finländsk kritiker som förklarade att det inte behövdes någon feminism i Finland. Ebba Witt-Brattström, Merete Mazzarella, ibland kallad Mozzarella, och jag käftade emot. Och jag kan minnas fel, men jag tror att Ebba senare sa åt mig att jag hade ”satt min sista potatis”, då jag hade sällat mig till fel lag i Stödstrumporna – skulle vi feminister vara utanför eller innanför makten? Gammalt groll åt flera håll. Även natten var händelserik. Fuchs och jag hörde spring och upprörda rop och förbannelser på hotell Arkilag där vi bodde. Ett knull- eller skilsmässodrama lät det som. Gällde en på den tiden mäktig svensk litteraturkritiker vars namn jag låter bli att nämna. Nästa morgon när Fuchs, Frans och jag kom ner till frukosten: ett glatt gäng finnar/finländare stod kring ett bord och drack öl. Sisu, får man anta. Nu ska jag gå ner i min källare, där lever man sällare: om än pappas gamla ångmaskin är försvunnen eller död. Vi ska alla den vägen. ***