Поэт прочитал стихотворение о забытом шведском композиторе Томасе Бистрöме на музыкальном фестивале

Rubriken låter nog mycket gåtfull: Vem var Thomas Byström? Och vad är det för fantasi jag pratar om? Jo, denne Byström var en svensk militär och tonsättare, född 1772 i Helsingfors och död 1839. Få känner till honom och han lär aldrig bli något stort namn, varken i musikhistorien eller i militärhistorien.  I våras blev jag uppringd av den person på Kungliga musikaliska akademien som ordnar en liten hammarklaverfestival på Alfvéngården i Leksand. Jag var med även på förra årets festival, inkallad för att läsa poesi mellan de stycken som framförs på husets gamla hammarklaver - ett litet piano som en gång ägdes av Marie Kröyer, som en tid var gift med Hugo Alfvén.  Jag skrev förra året en dikt om Haydn och Mozart, uppläst då på festivalen, som gått här i Dala-Demokraten. Och i år blev det en dikt om denne mycket okände Thomas Byström.  Musik bär bilder ovh associationer till oss. Jag vet nästan ingenting om denne Byström och inte heller vet musikexperterna särskilt mycket om honom. Men jag älskar att höra instrumentala, textlösa stycken från svinna tider och utifrån dem väva samman en fantasi om tonsättaren. På Spotify kan man hitta flera verk av Byström. Det blev en dikt som jag läste upp på Alfvéngården mellan musikstyckena. Och det blev fina konserter, även om en pianosträng plötsligt gick av under den andra konserten med en ljudlig smäll! *** Det är i de långsamma satserna  som dagarna gömmer sig, Thomas Byströms dagar och nätter djupt nere i  tiden, i Helsingfors och Sankt Petersburg. Ingen vet vad han tänkte men vi har några få musikstycken som berättar om hans dagar:  Det är den där l ångsamma satsen, adagiot,  i den första konserten för violin och piano, och än mer adagiot i den tredje konserten,  där man hör några egendomliga pauseringar,  jag tror de rymmer en stor väntan, en väntan på att slutligen få slippa  plikterna eller att fullt ut  få fullgöra dem vid någon front; jag hör den  förträngda rastlösheten.  Fiolen är ju så tankfull - stråkdragen  så avvaktande, men vill inte pianot något annat? Men han vägrar, kan inte, lämna  det liv han sitter fast i. Därför når han oss nu bara i små fragment  ur ett splittrat liv, artilleristens eller pianistens. Helsingfors slutet av sjuttonhundratalet: En håla med trähus och smutsiga gator, en svensk flottbas vid havet  i de meningslösa krigens tid. Jag ser honom gå mellan husen i blåsten. Han har en liten melodi i huvudet. Sjöfåglar överröstar den, liksom svordomarna från de finska hamnarbetarna.  Och hans far, borgmästaren och köpmannen, vill att han någon jävla gång bestämmer sig för vad han vill med sitt liv. Thomas Byström satsade i slutändan mest på  sin bana som yrkesofficer och eftervärlden  miste alltså en tonsättare.  Jag blir inte klok på hur han balanserade  mellan det militära och musiken. Men mycket av den klassiska musiken,  i vart fall när den övergav kyrkorna,  begav sig ju ut på slagfälten. Beethovens Eroica, första satsen, är en krigskarta. Den andra långsamma satsen  går bland de döda på slagfältet.  Var gick Thomas Byström? Jag anropar honom genom seklerna  och han svarar med ett adagio.