Шведские ученые критикуют кампанию против женского обрезания как расистскую и неэффективную

Tre svenska forskare, Birgitta Essén, Sara Johnsdotter och Lotta Wendel, har undertecknat en vetenskaplig artikel med rubriken ”Farorna med den nuvarande globala kampanjen mot kvinnlig könsstympning”. De skriver, tillsammans med en rad andra internationella forskare, att arbetet mot kvinnlig könsstympning styrs av ”ett kraftigt rasifierat och etnocentriskt ramverk”. I stället för att skydda flickor och kvinnor med invandrarbakgrund från skada anser de att kampanjen leder till övervakning av invandrarfamiljer, misstro gentemot vården och att ”nyanserade” röster tystas. De hävdar att mainstreammedia är för partiska i sin syn på frågan och att de framför allt låter aktivistgrupper som är emot könsstympning komma till tals. Medierna driver på ett ”offernarrativ” och sprider myter och rykten om könsstympning, enligt författarna. De svenska forskarna är inga marginaliserade röster inom akademin. De är inflytelserika och har stor påverkan på hur kvinnlig könsstympning betraktas i Sverige. De uppträder som expertvittnen i rättegångar, får statliga forskningsanslag och tar fram kunskapsunderlag för vård, skola, socialtjänst, polis och åklagare. Förra året medverkade Johnsdotter och Essén i en uppmärksammad rättegång om en somalisk flicka i lågstadieåldern som misstänktes ha blivit skuren i underlivet. I samband med rättegången i tingsrätten betonade Johnsdotter att det inte finns spår av att kvinnlig könsstympning ska ha skett i Sverige och att motståndet mot kvinnlig könsstympning är utbrett bland somalier i Sverige. I en kunskapskatalog riktad till myndighetspersoner, som finansierades av det statliga forskningsrådet Forte, skriver Johnsdotter och Wendel: ”Det mesta tyder på att även om det förekommer omskärelse av flickor med anknytning till Sverige tycks de olagliga fallen vara få och mörkertalen små. Trots avsaknad av stöd för en motsatt tolkning – en tolkning som ger vid handen att praktiken skulle upprätthållas i hemlighet och att mörkertalen är stora – så är det ofta den bilden som ges i massmedia och i det offentliga samtalet.” De menar även att svenska myndigheter har en överdriven bild av hur många flickor och kvinnor som är könsstympade och att myndigheters vilja att identifiera olagliga fall leder till att man struntar i de berörda familjernas och flickornas integritet. Forskarnas verklighetsbeskrivning, där myndigheter och medier sprider myter och misstro om kvinnlig könsstympning, förtjänar en motbild. De framställer det som att normer och värderingar som rör sexuella och reproduktiva rättigheter, därtill kvinnlig könsstympning, skulle förändras oerhört snabbt bland invandrargrupper. Men om det är några normer som tenderar att bytas ut långsamt så är det sådana som rör synen på oskuld och sex. Det visar en ny kartläggning av invandrares värderingar. Forskningsledaren Bi Puranen menar att den typen av normer förändras så långsamt att hastigheten kan beskrivas som ”glacial”. Johnsdotter har hävdat att det finns ett utbrett motstånd mot kvinnlig könsstympning bland somalier i Sverige. Det är mycket möjligt att det finns starka röster inom den somaliska gruppen som är emot att skära små flickor i underlivet. Men att alla som har invandrat från Somalia, där närmare 99 procent av alla flickor och kvinnor är könsstympade, skulle sluta med en viktig kulturell praktik ter sig som osannolikt. Ett annat argument som forskarna framför är att det finns ytterst få fällande domar för kvinnlig könsstympning, trots att det har varit förbjudet i drygt 40 års tid. Det stämmer. Men det betyder inte att det inte sker. En granskningsrapport från Åklagarmyndigheten från 2023 visar varför det är så svårt att väcka åtal om könsstympning. Den har granskat handläggningen av ärenden om könsstympning från 2015 till 2021. Där framkommer att det finns en rad försvårande omständigheter och bevisproblem. Brottsplatsen och brottstiden är ofta okänd. Kvaliteten på läkarundersökningar varierar, ibland görs undersökningar av läkare som inte har erfarenhet av könsstympning. I 30 procent av fallen var flickan max tre år gammal, vilket gör det omöjligt att hålla förhör. Den eller de utpekade personerna är nästan alltid flickans förälder eller föräldrar. Det gör situationen ännu svårare för den drabbade, om hon ens är tillräckligt gammal för att förstå vad som händer. Granskningsrapporten är kritisk till åklagarnas arbete och konstaterar att alla utredningsmöjligheter inte utnyttjas och att det finns en risk att åklagare fattar felaktiga nedläggningsbeslut. Det går alltså inte att använda bristen på fällande domar som ett bevis på att kvinnlig könsstympning inte sker i Sverige. Kampanjen mot kvinnlig könsstympning, det vill säga att stoppa flickor och kvinnor från att bli skurna i underlivet, är inte ett problem – tvärtemot vad forskarna hävdar. Det är deras oförmåga att betrakta flickors och kvinnors utsatthet utan ideologiska skygglappar som är problemet.