Шведский политический сатирик Йохан Хакелиус выпустил книгу о злобных карикатурах, которых не видели со времен 1920-х

Det svenska politiska livet är helt enkelt för tråkigt för satir, och politikerna med. Men det hindrar inte "amatören" Johan Hakelius från att skriva en bok om nidbilder vi inte sett närheten av sedan 1920-talet. Som prenumerant kan du dela utvalda artiklar utan betalvägg. Text: Orla Vigsö Bild: Wikimedia Commons I Sverige sorteras satir in under humor, för det anses vara det viktigaste. På samma sätt förknippas karikatyr med roliga, förvrängda porträtt som det alltid finns någon gatukonstnär i varje storstad som erbjuder mot betalning. Man ska kunna skratta åt båda delarna, och möjligheten att det kan handla om kritik ingår inte i föreställningen. Så när Johan Hakelius kallar sin nya bok för Nidbildens historia markerar han att det handlar om något annat än den harmlösa underhållningen som har blivit den svenska versionen. En nidbild är elak, kritisk och överdriven för att berätta om en person eller ett fenomen som upphovspersonen tycker illa om. Boken är helt klart en kärleksförklaring till genren, från en ”amatör utan forskningsbakgrund”. Det må så vara, men läst mycket har han utan tvivel, för inte att tala om vad han har sett. Som tur är har boken försetts med ett rikt bildmaterial som gör den till en fröjd att bläddra i, och beskrivningen av genren och dess utveckling internationellt är av ett omfång som man inte har sett på svenska sen Carl G. Laurins Skämtbilden och dess historia i konsten kom i sin fjärde upplaga 1920. Nidbildens historia Johan Hakelius Bokförlaget Stolpe Hakelius lägger inte mycket tid på teorier om karikatyr och satir, men han radar upp ett antal kännetecken för nidbilder: De har ett tydligt syfte. De är figurativa. De finns i ett samhälleligt sammanhang. De kräver nästan alltid förkunskap för att förstås. De frodas när samhällen präglas av motsättningar och främjas av relativt tillåtande lagstiftning. Deras genomslagskraft, men också deras innehåll, påverkas av teknisk utveckling. Detta är utgångspunkten för hans odyssé genom historien, som i hög grad är strukturerat kring en kombination av epoker och länder. Religionsstridernas Europa, barockens Italien, 1700-talets England, revolutionernas Frankrike och 1900-talets Tyskland. USA får ett eget kapitel, där linjerna dras till de europeiska föregångarna, men för alla kapitel gäller att framställningen kombinerar beskrivningar av tecknarnas liv och karriär med en skiss av den politiska, ekonomiska och konstnärliga utvecklingen. Detta är viktigt, för utan en samhällelig kontext är det svårt att förstå många av de fantastiska illustrationerna. Här tar Hakelius ofta läsaren i hand och hjälper till med dechiffreringen av vad som när bilden gjordes ansågs vara allmänt känt för läsaren. Att Hakelius inte är forskare visar sig bland annat i hans användning av begreppen; han börjar med att tala om nidbilden och dess relation till karikatyren, men efter ett tag är det som om han glömmer bort detta för att i stället tala om satir. Det spelar kanske ingen roll för de flesta läsare, men jag hade personligt gärna sett att han höll fast vid just nidbilden – den elaka och nedsättande bilden av en person – och lät det styra urvalet. Men gränsdragningen är svår, för som han skriver är inte all karikatyr nidbilder (man kan göra förvrängda bilder som inte är kritiska), och all satir är inte karikerande (man kan kritisera samtidigt med att man avbilder folk realistiskt). Boken är helt klart ett con amore projekt för Johan Hakelius, och det syns i både urval och språk. Han skriver lätt och informativt om italienska karikatyrister och den engelska guldåldern – Hogarth, Gillray med flera – samt tyska Simplicissimus. Ibland kan det bli lite väl mycket om personerna, men det ger framställningen färg. Viktigare är hans ständiga utblick till publikationsformerna; hans genomgång visar tydligt hur den tekniska utvecklingen är av avgörande betydelse för hur nidbilden och satiren utvecklas, precis som samspelet mellan frihet och tvång. Makthavarna har alltid haft problem med satiren; å ena sidan vill man gärna ha frihet för medborgarna, å andra sidan vill man att de håller sig inom vad man själv tycker är rimligt. Men är nidbilder och satir alltid på ”det godas” sida? Nej, svarar Hakelius och pekar på de talrika exemplen på hur den träder i diktaturens tjänst och sprider hat, oftast genom att bygga på folks fördomar. Det att satiren bygger på att folk känner till personer och händelser lika lätt kan göra att den bara förstärker existerande uppfattningar. Man ska inte glömma de antisemitiska tendenser som hela tiden finns någonstans i världen. Boken slutar med en diskussion av satirens liv i dagens samhälle, och Johan Hakelius är hoppfull vad gäller dess fortsatta existens. Den transformeras i takt med förändringarna i tekniken och medierna, men också i takt med de politiska förändringarna. En ökad polarisering leder också till bättre villkor för satiren. Men vad gäller Sverige verkar författaren vara mindre optimistisk. Det är få svenska exempel i boken och de som nämns är gamla. Varför ser det ut som det gör i Sverige, där satir har kommit att betyda ”snäll underhållning”? ”Nidbilden kräver näring. I ett självbelåtet, slumrande samhälle har nidbilden svårt att blomstra. Den lever på motsättningar, helst sådana med höga insatser som kan skildras i svart och vitt. I den europeiska historien är det tydligt att karikatyren får uppsving när politiska och religiösa motsättningar är som störst. När länder ställs mot länder, kyrkor mot varandra, revolutioner bubblar och politiker försöker klösa sig fram till makten skjuter nidbilderna fram som svampar ur jorden. När stabilitet och förutsägbarhet råder förtvinar de.” Det svenska politiska livet är helt enkelt för tråkigt för satir, och politikerna med. Vi får väl se om det blir bättre under valkampens slutspurt. Om inte får man roa sig med Johan Hakelius bok. Orla Vigsø är professor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Göteborgs universitet. Han är författare till ”En liten bok om satir” (Timbro 2025) och ”Roliga gubbar, veckoparader och kritik: Satirteckningar i svensk dagspress 1892-2022 ”(Carlssons 2026).