В Гётеборге возобновились показы независимого кино в возрожденном кинотеатре «Hagabion»

”På Hagabion visas det bara filmer om folkets kamp i diktaturer, svenska dokumentärer om fackföreningsrörelsen och konstiga filmer från Polen”. Mina gymnasiepolare hade bestämt sig. Biografen i den proggiga stadsdelen Haga var inget som lockade. Nu var de här killarna inte helt fel ute när det gällde filmutbudet, men då måste klockan vridas drygt femtio år tillbaka i tiden. När kulturföreningen Folkets Bio öppnade Hagabion på Skolgatan 26 i oktober 1974 var den första filmen som visades Costa-Gavras ”Gisslan”: En politiskt laddad dramathriller om gerillarörelsen Tupamaros i militärdiktaturens Uruguay på det tidiga 70-talet. Efter Costa-Gavras följde, till exempel, afrikanska filmer, feministiska filmskapare och filmer på temat ”Fascismen i Italien”. Alla tidiga satsningar, och några publiksiffror, finns dokumenterade i boken ”Radikala rullar och unga biorebeller” som kom ut förra året. Bokens huvudförfattare Göran Björkroth har träffat och snackat med några av biografens pionjärer och låter dem ge del av gamla minnen och en och annan anekdot. Alla filmer visades med paus, av det enkla skälet att det fanns bara en projektor Jag började gå till Hagabion 1978. Efter man forcerat en trappa var det raka vägen in i biografens kafé. Där satt vi, en brokig skara människor, och diskuterade filmer som vi nyligen sett och filmen som snart skulle rulla igång. Kafédiskussionerna fortsatte i halvtid. Alla filmer visades med paus, av det enkla skälet att det fanns bara en projektor. 1978 hade eldsjälarna som höll i verksamheten insett att en film som ”Den politiska tortyren i Argentina” (1972) inte drog någon ny publik till biografen. Plötsligt visades det både filmklassiker och riktigt bra barnfilmer. Europeiska filmer som inte fått någon ordentlig chans hos de kommersiella biografkedjorna SF och Sandrews hamnade i Haga. Hagabion var först i Göteborg med nattbio. En på papperet dumdristig idé som blev något av en succé. Allt pekade uppåt. På den ordinarie repertoaren hade dokumentären ”Tältet – Vem tillhör världen?”, regisserad av Christina Olofson och Göran du Rées, och Helma Sanders-Brahms episkt anrättade mästerverk ”Tyskland bleka moder” varit nära att välta biljettkassan. Salongen med 82 platser räckte inte till. Hagabion var först i Göteborg med nattbio I samma veva kom det oundvikliga beskedet att den fallfärdiga kåken på Skolgatan skulle rivas. Den sista föreställningen ägde rum i september 1982. Avskedsfilm blev Martin Scorseses ”The last waltz”. Att hitta en ny lokal lämpad för biografverksamhet i centrala Göteborg var naturligtvis ingen enkel sak. Föreningsmedlemmarna hade dock haft ögonen på den nedlagda Viktoriaskolan. Den skulle kunna ge plats åt en biograf, men då krävdes det en del stålar. Tack vare stöd från kommunen och en hel del ideellt arbete roddes projektet i hamn. Med ett kanonläge mitt på Linnégatan öppnade Nya Hagabion den 8 januari 1983. I ”Radikala rullar och unga biorebeller” finns ett fantastiskt fotografi från själva öppningsdagen. Utanför Viktoriahuset är köerna lika långa som till Way Out West, nästan. Någonstans i folkmassan står jag och väntar på att få se en tysk independentfilm. Den var inget vidare, men just den här dagen var det inte filmen utan i första hand den nya biografen som jag ville spana in. Flott hade det blivit. Den stora salongen gav genast den rätta biografkänslan. Kaféet var centralt placerat. Sedan en andra salong. Inte gigantisk, men perfekt för visningar av lite smalare filmer med efterföljande filmsamtal. Med de nya lokalerna och med det nya attraktiva läget blev Hagabion en naturlig del av stadens kulturliv på ett helt annat sätt än tidigare. Och, varje år, en viktig kugge i Göteborgs filmfestival. Med lite god vilja gick det att få in en tredje biografsalong. Senare blev Bar Kinos uteservering en samlingsplats dit alla möjliga människor som gillade den här delen av stan gick. Fullknökat var det hursomhelst, när det inte ösregnade. Att det gamla huset på Skolgatan skulle rivas var som sagt förväntat. Att Hagabion i Linné tvingades stänga var det absolut ingen som kunde förutspå. Under ett fasadarbete som påbörjades för ett år sedan uppdagades det att hela Viktoriahuset var i ett uselt skick, det gällde inte minst taket. En renovering modell större krävdes på stört. Jag kan bara säga Oj, så bra! Detta är en efterlängtad comeback. Folkets bio och alla andra föreningar som bedrev verksamhet i byggnaden åkte ut, utan att ha någonstans att ta vägen. En katastrof för Hagabion. För Göteborgs biobesökare innebar det att utbudet av vuxenorienterad kvalitetsfilm producerad utanför USA minskade drastiskt över en natt. Exakt hur lång tid den här husrenoveringen skulle ta var en smula oklart, vilket kan betyda i princip vad som helst. Lyckligtvis gick det betydligt snabbare än vad som befarats. Bar Kinos uteservering öppnade i juli. Själva biografen smygöppnar den 4 september, med dagliga visningar i den stora salongen. Under hösten kan man börja se film i de två andra salongerna och en splajsans ny fjärde. Den är liten, men ändå. Jag kan bara säga Oj, så bra! Detta är en efterlängtad comeback.