Эксперты призывают к возвращению этикета в общественном транспорте и на улицах

Minns ni debatten om ”manspreading”? Alltså om män som sitter bredbent i kollektivtrafiken. Nog kan det kännas bekvämt att sitta bredbent, men visst är det oartigt att inte skapa utrymme åt andra passagerare när så behövs. Jämför med passagerare som ställer sin ryggsäck eller handväska på sätet bredvid. I sig är det inget problem, så länge ingen annan behöver platsen. Då är det artiga att lyfta undan väskan, av omtanke om sin medmänniska. Etikett och artighet kan i hög grad beskrivas som just detta – att visa omtanke om sina medmänniskor. Det handlar inte om stelbenta regler för att trycka dit någon eller sätta människor på sin plats, även om vett och etikett ofta kan missbrukas på det viset. Som etikettexperten Edward Blom har noterat: det handlar egentligen om empati och att göra vardagen lite trevligare för varandra. Annons Annons Det gäller lika mycket i det privata livet som i det offentliga rummet. Man ska bete sig som folk. Många minns kanske hur de som små fick höra av sina mödrar att man inte ska stirra eller peka på främlingar. Det är helt enkelt otrevligt, och kan upplevas som hotfullt, dömande, hånande, mobbande eller integritetskränkande. Denna offentliga artighet har naggats i kanten. När man promenerar på gatan eller sitter på bussen kan man råka ut för ”unga arga män” som ger uttryck för antisocialt dominansbeteende. Personer som bryter mot samhällets sociala normer för att etablera dominans över andra eller ta kontroll över platser. Ett uttryck för en värderingsförskjutning som tycks ha skett parallellt med de kriminella gängens framväxt – ofta med kopplingar till hedersnormer om manlig dominans, heder och respekt. När sådana normer möter ett samhälle byggt på tillit och ömsesidig hänsyn uppstår friktion. Det kan handla om något så simpelt som att någon oavbrutet stirrar argt på en annan under en bussfärd. Det kan handla om något så simpelt som att någon spottar när en annan passerar, oavbrutet stirrar argt på någon under en bussfärd, eller demonstrativt inte går åt sidan när en trottoar blir för trång. Relativt oskyldiga exempel, men likafullt otrevliga. Små aggressioner som river upp den sociala väven. Och det är bara toppen på isberget. I debatten har borgerliga opinionsbildare som Paulina Neuding tidigare kritiserat hur unga män tar det offentliga rummet i anspråk genom att störa och skrämmas. Annons Annons Människor med så kallat ”skrämselkapital” klär sig och beter sig på sätt som signalerar att andra ska akta sig för dem. Saken har i synnerhet uppmärksammats när det gäller gäng som stökar och bråkar på bibliotek och badplatser. Värst drabbas de som lever i förorter där gängen med sitt våldskapital, sina maktdemonstrationer och trakasserier i praktiken begränsar invånarnas rörelsefrihet. Sådana beteenden sprider otrygghet, och skadar upplevelsen att alla medborgare utgör ett gemensamt ”vi” i samhället. Det är en utveckling som måste stävjas. Att visa civilkurage i vardagen och säga till när människor missköter sig är ett sätt. Ett annat är som skoldebattören Linnea Lindquist skrivit, ”att bygga en skolkultur där det är en självklarhet att man uppför sig väl.” Det finns saker politiken kan göra. Tidigare denna månad skickade regeringen ut delbetänkandet om tillträdesförbud på remiss. Där föreslås att tilträdesförbudslagen ska vidgas till att omfatta fler lokaler som är öppna för allmänheten, som affärer, caféer och restauranger, frisörsalonger och hotell med mera. Personer ska kunna få tillträdesförbud om de begått brott i eller i anslutning till lokalen, men också om de stör eller trakasserar. Det löser inte hela problematiken. Men det är en början. Men på lång sikt behöver samhället också, för att återknyta till Lindquist, främja en kultur där det är självklart att man uppför sig väl. Leve det artiga samhället!