Критик оценил новую роман Улики Карнборг как фактологическую адаптацию скандального дела о сексуальных преступлениях

Tryckande atmosfär och stort obehag präglar Ulrika Kärnborgs nya roman, som använder ett uppmärksammat rättsfall som utgångspunkt. Det innebär en hel del etiska överväganden, skriver Samuel Levander. En utskrift från Dagens Nyheter, 2026-07-17 15:29 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/det-verkliga-rattsfallet-kommer-obehagligt-nara-i-den-ropande-flickan/ Det verkliga rättsfallet kommer obehagligt nära i ”Den ropande flickan” Få ut mer av DN som inloggad Du vet väl att du kan skapa ett gratiskonto på DN? Som inloggad kan du ta del av flera smarta funktioner. - Följ dina intressen - Nyhetsbrev Roman Ulrika Kärnborg ”Den ropande flickan” Romanus & Selling, 315 sidor Deckaren är den mest existentiella av genrer. På ett eller annat sätt ägnar den sig alltid åt verklighetens evigt undanglidande natur. Och världens grundläggande dimmighet är ju en förutsättning för oss alla, även om vi råkar ha turen att befinna oss på behörigt avstånd från deckarens blodiga troper. Till och med den vars liv består uteslutande av te och kakor vet att svaret på frågan om vad som egentligen hände alltid blinkar och flimrar. Oavsett vad det gäller – men förstås ännu mer inuti brottets extrema undantagstillstånd. Deckaren behandlar tillvaron som den gåta den är. Kanske beror något av dess popularitet på att den faktiskt också erbjuder en lösning. I slutet av boken ges läsaren ett svar: en absolut verklighet. Denna tenderar att vara fruktansvärd. Men den slås fast en gång för alla. Blinkandet och flimrandet upphör. Begäret att få veta stillas. I genrens barndom brukade det inom dess särskilda universum också finnas ett slags gud, i form av den briljante detektiven, vilken med sitt intellekt lyste upp hela labyrinten, jagade bort dimman och återställde den rationella ordningen. Holmes, Poirot, et al grabbade tag i verklighetens slippriga väv, och höll fast. Men gud är död och detektiven har krympt; blivit mer och mer av en stackars sate med flackande pannlampa, maktlös mot det stora virvlande mörkret. När Ulrika Kärnborg 2026 skriver en roman om ett brott finns det varken detektiv eller lösning. Kanske kan ”Den ropande flickan” på så sätt beskrivas som en sorts anti-deckare – i stället för att få sanningen att skaka och sedan stillna igen håller Kärnborg den i ständig pendling, utan upplösning. Största delen av intrigen är hämtad från det så kallade ”Södertäljefallet” från början av 90-talet, då en flicka anklagade sina föräldrar för sexuella övergrepp Hon har en tendens att hålla sin skönlitteratur nära verkliga förlagor. Så även den här gången. Största delen av intrigen är hämtad från det så kallade ”Södertäljefallet” från början av 90-talet, då en flicka anklagade sina föräldrar för sexuella övergrepp. De dömdes, men när hennes berättelse och utredningen vidgades till att omfatta även ett större nätverk av pedofiler, utan att ge några konkreta resultat, fick hon sin trovärdighet ifrågasatt i offentligheten. Att för sin egen romans syften använda så mycket av ett verkligt fall med högst verkligt lidande – som fortfarande ligger förhållandevis nära i tiden – väcker en del etiska frågor. Åtminstone hos mig och jag hoppas att även Kärnborg har funderat. Även om det är fiktion och hon också har låtit sig inspireras av skandalerna kring Solvikskolan i Järna. Barnen i boken går på waldorfsextremistiska ”Björkvik”. Läsaren följer växelvis den utsatta flickan Mirjam, hennes bästa vän Rebecka – vars hem hon flyr till för att undkomma sin pappa – hennes fostermor Berit samt Rebeckas stora kärlek Daniel. Perspektivskiftena är romanens behållning; det är de konkurrerande minnena som håller sanningen i luften, som en boll som går från fot till fot. Men allt jongleras inte. Faderns övergrepp är och förblir romanens hårda, mörka kärna; den flimrande osäkerheten rör i själva verket bara det större pedofilnätverket; videoproducenten som kanske eller kanske inte gjorde barnporr i källaren i sin stora villa, flyktingbarnen som försvann spårlöst, dunkla minnen av ansiktslösa män. Kärnborg lyckas skapa en tryckande atmosfär, och ett mycket stort obehag. Men hon misslyckas med att skapa minnesvärda gestalter – kanske med undantag för den kärleksfullt stridslystna Berit: ”en soldat när sergeanten blåste till anfall”. De övriga, och deras inbördes relationer, smälter in i bakgrunden. Trots perspektivskiftena får romanen aldrig något annat gravitationscentrum än själva brottet och dess abjekta hemskhet. Denna lyckas boken förmedla, i den mån det är möjligt – men där tar det tyvärr stopp. Och i slutändan blir inte ”Den ropande flickan” särskilt mycket mer än lätt fiktionaliserad true crime i lyxförpackning. Läs fler artiklar av Samuel Levander och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.