Мужчина-победитель Евровидения Мянс Петтер Зельмерлоу описывает крах своей жизни в новой книге

RECENSION. ”Soliga barn av luft och ljus / O jag förstår ert tysta sus.” På 1 maj sjunger Lunds studentsångare in våren på universitetshusets trappa. De där vackra raderna från ”Under rönn och syrén” har för mig alltid varit essensen av ungdomlig optimism, av hopp och förnyelse. Lundasonen Måns Petter Zelmerlöw, liksom jag en gång en av sångarbröderna på den där trappan (han som andratenor, jag som förstabas), slog igenom i svensk offentlighet just som en skånsk solstråle med sin pojkaktiga okynnescharm, sin sängkammarblick och en sammetsröst som i ”Idol” snabbt gav honom smeknamnet ”Smöret från Lund”. Sedan dess har hans karriär och liv pendlat mellan de mest extrema ytterligheter man kan föreställa sig. En seger i Eurovision 2015, den främsta utmärkelse man kan få inom den svenska musikindustrin, där tävlingen till skillnad från de flesta normala länder åtnjuter såväl kommersiell som konstnärlig status. Tio år senare en smutsig vårdnadstvist där hans fru anklagar honom för drogmissbruk, otrohet och misshandel, karriären går i kras och han hamnar i ensamhet på en åker i Staffanstorp och kör runt mellan Hornbach och Biltema i en leasad Mercedes han inte längre har råd med. Det går snabbt ibland. Eller som texten till ”Under rönn och syrén” fortsätter: Livet förgår som kvällens fläkt evig är vårens andedräkt Boken ”När allt faller” är precis det titeln säger, berättelsen om en människas emotionella, professionella och sociala kollaps. Den är ett försvarstal, riktat mot ett ”du” som är exfrun, som vill ge hans perspektiv på det han kallar ”vår privata familjetragedi”. Det ingår inte i uppdraget som kritiker att bedöma sanningshalten i en uppenbar partsinlaga. Rent formmässigt liknar ”När allt faller” en bok som Fredrik Virtanens Metoo-memoar ”Utan nåd”, också den om att försöka hitta mål och mening med livet efter att tillvaron har ryckts bort under ens fötter. Texten anklagar, sörjer, bearbetar. Självömkar. Tigger. Kokainmissbrukets patetik. ”Även om det var detta du ville, kan du väl inte ha velat att pappan till dina barn skulle falla så här långt?” står det på ett ställe. ”Jag har ju inget kvar.” Måns Petter Zelmerlöw – för första gången i karriären används nu mellannamnet, som ett sätt att understryka metamorfosen – bjuder också mellan varven på kittlande inblickar i livet som svensk smörsångarkändis, ett slags ”budgetvariant” på den globala eliten med hyrda lyxyachter, svartsjukan på Benjamin Ingrosso, sjösjuka bröllopsgäster i Kroatien, frostiga dejter med ”grekiska Beyoncé”, vaskade kärlekssemestrar på Maldiverna och ständiga renoveringar. Ett äktenskap som tycks ha knakat i fogarna redan från starten i en flod av alkohol, käbbel och misstänksamhet. Kokainmissbrukets patetik. Räkmackelivet som slutar i fulgråt och tomhet när de två sönerna flyttas till England, ett livsmisslyckande det är lätt att känna empati med. Det är omöjligt att säga om författaren talar sanning om det som hände i hans äktenskap, men det är svårt att inte tro på berättelsen om den bekräftelsetörstande goddagspilten och akademikersonen som aldrig lyckades bli vuxen. ”Nu har jag minglat mig igenom tjugo år av kändis-kukmäteri”, skriver Zelmerlöw i något som åtminstone liknar ärlighet, ”men jag känner mig fortfarande som ett blygt osäkert barn, vilket rum eller sammanhang jag än kliver in i.” På så vis måste det, tänker jag, vara en lättnad att falla. Eller som slutraderna lyder: Aftonen rodnar, vakan slår Stilla en suck ur hjärtat går SAKPROSA MÅNS PETTER ZELMERLÖW När allt faller Bokfabriken, 280 s. Jens Liljestrand är författare och medarbetare på Expressens kulturredaktion.