Колонистка призывает бороться с презрением и страхом как главными угрозами общества

Hedvig Långbacka Publicerad: Tyvärr minns jag inte längre vem det var som skrev att ”förakt och rädsla är människans farligaste känslor”. Jag läste det i en text för länge sedan och meningen har blivit kvar i mitt medvetande. Jag har ofta tänkt på den. För att den syns mig så sann. Just nu, liksom så många gånger tidigare genom historien, lever vi i en tid då förakt för människor, som på ett eller annat sätt ses som annorlunda, blomstrar. I vår regering sitter en rad ministrar som på olika medier ger uttryck för ohöljt förakt för speciellt invandrare, men också för människor med olika funktionshinder och andra som inte är lönsamma, för att inte tala om dem som inte är tillräckligt ”purfinska”. Skrämmande många män uttrycker också ett allmänt förakt för kvinnor. När föraktet blir en dominerande känsla i en grupp är det alltid farligt, ur den myllan gror all världens grymheter. Både i stor och liten skala. För jag vill hävda att vi alla riskerar att ramla i förakt-fällan. Förakt är till exempel ett sätt att hantera osäkerhet och rädsla för det främmande. Å andra sidan kan dolt självförakt lätt förvandlas till intensivt negativa känslor för andra. Cynikern skulle säga att vi alla behöver någon att se ner på och förakta, för att inte behöva konfrontera obehagliga sidor av oss själva. Rädsla och förakt hör ofta ihop – det man inte förstår sig på, som känns hotande, är det bekvämt att avfärda som mindrevärdigt, föraktligt. Vad skall vi då göra, om vi inte vill påverkas av tidsandan och våra egna osäkerheter, hur skall vi komma ifrån förakt och rädsla för det annorlunda? Som så ofta är det väl långt en fråga om självrannsakan. Om att inte utan vidare acceptera alla de spontana reaktioner och tankar olika företeelser ger oss. Tidsandan påverkar oss om vi så vill eller inte – ett sätt att undvika föraktgropen är att trots det alltid försöka se saker ur olika, och olika människors, synvinklar. What would Jesus do? Det är frågan som kristna överallt frågar sig, inte tillräckligt ofta, men ändå. Om det är en sak Jesus inte visade var det förakt. Han kunde bli både arg och frustrerad på människorna omkring honom, men föraktfull, aldrig. Låt oss försöka göra sammalunda! Hedvig Långbacka pensionerad redaktör, medlem av församlingsrådet i Åbo svenska församling Publicerad: