Критика стратегии «Зеленых» в Швеции: игнорирование социального кризиса ради климата приведет к победе популистов

Det finns inga lagar för samhällen. Höj räntan och inflationen sjunker, förutom när den inte gör det. Teoretiker söker samband, men människan är för krånglig. Gång på gång sker det oförutsedda och ofta har vi inte en susning om varför det inte blev som vi tänkt oss. En ganska typisk utveckling i ett samhälle är att när det drabbas av en kris, då växer ett folkligt missnöje, som sedan kanaliseras i form av revolution eller inbördeskrig eller – som i mogna demokratier – framväxten av partier som göds av löften om enkla lösningar på komplexa problem. Ett ganska typiskt undantag från det sambandet är när krisen beror på en katastrof utan någon som tydligt bär skulden eller ett krig som folket uppfattar som rättfärdigt. Då står man tillfälligt ut med ransoneringar, strejkförbud, lönestopp, värnplikt, energibrist och övertidsarbete. När den akuta krisen går mot sitt slut ökar följdriktigt risken för social oro. Det blir viktigt med gott, politiskt handlag i förening med folkviljan och en rågad strut med tur. Klimatpolitiken måste hålla längre än ett par mandatperioder. Nu befinner vi oss i en kris och från vänster skäller alla på Romina Pourmokhtari. Hon är, enligt Jonas Sjöstedt (V) och Nooshi Dadgostar (V), sämst i Europa och struntar i utsläppen av växthusgaser. I EU:s korridorer talar man ”hånfullt” om vår klimatpolitik. Fiaskot förklaras av att Pourmokhtaris lojalitet ligger hos storföretag och ”privatflygande miljonärer”. Detta är, anser Sjöstedt och Dadgostar, skillnaden mellan vänstern och högern. Där högern ”tar ett förnöjt steg tillbaka, skickar skattelättnader till de välbärgade och drar ner temperaturen på luftkonditioneringen” består vänsterns åtgärder i en lång serie av omfattande och omedelbara ingrepp i samhällsekonomin. Så talar politikerna som gav oss Sverigedemokraterna. Låt oss bortse från den personliga skymfen mot Pourmokhtari, att utmålas som en lättmanipulerad mutkolv utan engagemang för klimatet, och jämföra Sjöstedts och Dadgostars radikala och massiva åtgärdsprogram för klimatet med hur deras parti förhöll sig till flyktingkrisen. En av efterkrigstidens svåraste flyktingkriser ställde västvärlden på prov. Frågan vänstern då inte ställde sig var följande: upplever väljarna detta som en så djup kris för dem att de är beredda till oanade uppoffringar? Vi får aldrig veta var gränsen gick för folkets tålamod. Min gissning är att de demokratiska och välmående länderna var beredda till ganska stora uppoffringar, men att dessa skulle ha krävt återhållsamhet och långsiktighet. I stället vände visionära politiker av Sjöstedts och Dadgostars snitt verkligheten ryggen. I dag går flyktinghatets spöke genom Europa. Vulgärpopulistiska partier till vänster och höger ges allt större makt. Murar byggs och integrationen förvärras. Skuggsamhällen växer fram. Gangstrars business märks i BNP. Och här ser vi nu den verkliga skillnaden mellan vänstern och högern Åter till Pourmokhtari, som prioriterat klimathotet sedan hon var ungdomspolitiker. Till skillnad från Sjöstedt och Dadgostar har hon lärt sig läxan från flyktingkrisen (när lärde någonsin den yttersta vänstern sig något av historien?). Klimatpolitiken måste hålla längre än ett par mandatperioder. Radikala, internationella avtal och inhemska åtgärder kan vara hur fantastiska som helst, rivs de upp i rasket är de rappakalja. Att tvinga fram alltför omfattande åtgärder, som inte förhåller sig till väljarnas upplevelse av kris, är att tigga om fler mandat åt vulgärpopulistiska partier, som tonar ner eller avfärdar klimathotet. En uthållig politik kräver folkets acceptans och, mera ändå, dess medverkan. Att bortse från det är just att lova enkla lösningar på komplexa problem. Omställningen av samhället kommer nämligen att märkas. Vår välfärd bygger i varje avseende på strukturer som driver klimatkrisen. Att det skulle förändras drastiskt och på kort sikt utan att folk måste betala ett kännbart pris är otänkbart. Ändå skriver Sjöstedt och Dadgostar om hur ett enklare och lättare liv väntar runt nästa knut om vi bara skyndar på revolutionen. Precis, antar jag, som det skulle bli enkelt och lätt för Sverige att integrera en kvarts miljon flyktingar på mindre än ett decennium. Och här ser vi nu den verkliga skillnaden mellan vänstern och högern. För Sjöstedt och Dadgostar lever politiken sitt eget liv. När folket inte förstår att följa, då är det politikens uppgift att med tvångsmedel eller indoktrinering tvinga det att marschera i önskad riktning. Högern vill i bästa fall låta politiken visa vägen, medveten om vad som kan ske när man lämnar folket långt bakom sig. Risken utläses så här: 2034, riksdagsval, Klimatdemokraterna, tjugo procent. Den här sortens diskussioner är centrala för demokratins motståndskraft. Vänsterpartiets historia förklarar varför man inte bryr sig stort om detta, men att ägna sig åt småsinta personangrepp … jag förväntade mig mer av Jonas Sjöstedt.