Гётеборгская жительница бросает вызов летнему сезону, отказываясь от традиционного отдыха и праздничного настроения

Varje kväll tar jag en promenad i skymningen och lyssnar på skriken. Jag flyttade in i november. När jag började höra dem i maj, juni följande år förstod jag inte vad de var. Tills jag en kväll gick längsmed Mölndalsån och såg karusellerna på håll. Skriken kom från Liseberg, från barn som hade det roligt. De hörs fram tills det blir höst. Att ha det roligt hör sommaren till. Jag har aldrig tyckt om det, att man förväntas ägna flera månader om året åt att ha det trevligt och vara glad. Till det kommer tvånget att ta vara på diverse saker: ledigheten, vädret, de ljusa kvällarna. Vad har du för planer i sommar? brukar folk fråga mig. ”Inga alls”, svarar jag då. ”Jag lever på som vanligt.” Tyvärr är det inte riktigt sant. Min lägenhet ligger på fjärde våningen. Det går att känna sig som en källarmänniska ändå. Gatan hör till det så kallade evenemangsstråket. En sommarkväll stegar jag ut på den och undrar varför alla människor bär ljusa kläder, vart de är på väg. Jag följer efter dem mot Ullevi. Det visar sig att det är Coldplay-konsert. Väl hemma stänger jag fönsterna så att inget ska höras in. Såklart händer det att också jag dras med. ”Jag måste skynda mig att köpa makrill, äta så mycket makrill det går, innan den blir stor och fet!” tänker jag till exempel i början av juni varje år. Men plötsligt är det juli och fiskvagnen har stängt. ”Makrill är inget som jag har”, säger en ung kvinna i en mindre fiskbutik till mig. Jag ger upp och går hem igen. Med badandet förhåller det sig på liknande sätt. Såklart älskar jag att bada i havet. Det behöver inte vara varmt. Men det måste vara rent, så där rent som det aldrig blir i Göteborg. Ett år tvingar jag ett par väninnor att semestra med mig på Skaftö. Det regnar varje dag. Vågorna går så höga att de tror att jag ska drunkna när jag trots allt simmar ut i Gullmarn. ”Då må det vara hänt”, tänker jag. Ingen har haft det riktigt bra, eller så är det jag som tänker att ingen har haft det bra, eftersom jag inte tycker om att ha det bra. Om sommaren är man, till skillnad från resten av året, alltid på fel plats. Är det därför människor semestrar? Många av dem (framför allt norrmän och bättre bemedlade landsortsbor) väljer att göra det i mitt kvarter. Redan vid elva på dagen slår de sig ner på uteserveringarna med en öl. Restaurangerna i området skyltar med sina priser på spritz. Jag bestämmer mig för att motarbeta sommaren, vägra sysslolöshet. Jag drar igång diverse projekt: rensa ut och sortera garderoben, lära mig ett nytt språk. Tiden räcker inte till. Allt blir gjort i största hast. Till vintern undrar jag var mina kläder är (¿Dónde ésta mi ropa? Gdje je moja odjeća?) och minns att jag skänkte bort dem under veckan av städiver. Jag köper nya som jag kan slänga nästa år. Till sist drivs också jag ut på stan. Någon vill ses på Hagabions uteservering som äntligen har öppnat efter renoveringen. Vännerna berättar om sina resor. Ingen har haft det riktigt bra, eller så är det jag som tänker att ingen har haft det bra, eftersom jag inte tycker om att ha det bra. ”Du älskar att ha det bra”, invänder min pojkvän. ”Du älskar ju att sitta här med ett glas och tala så här.” Ja, jag älskar att sitta där och klaga. Nästa dag promenerar jag vid Mölndalsån igen. Barnen i karusellerna skriker som vanligt i kör och nog är det mest skrik av glädje. Det hör till och med jag. Men bland dem finns även en annan typ av skrik: av rädsla, olycka, leda och ren spleen. Jag anstränger mig för att urskilja dem.