Ученые обнаружили, что парный орган осьминога работает как орган чувств, распознающий гормоны

Bläckfiskhannens parningsarm har fler uppgifter än att överföra spermier. Armen fungerar också som ett sinnesorgan som kan känna av hormonet progesteron – och hjälpa hanen att hitta en partner. Hur väljer vi en partner? För människor kan attraktion handla om allt från utseende och sociala signaler till röst och doft – och om signaler som vi kanske inte ens uppfattar medvetet. För en bläckfisk ser utmaningen annorlunda ut. De flesta arter lever ensamma under större delen av livet och stöter sällan på möjliga partners. När de väl möts kan det därför vara avgörande att kunna hitta rätt partner – ända ner på molekylnivå. Utrustad med en speciell arm I centrum för mötet finns en specialiserad arm hos hanbläckfisken, kallad hektokotylus. Den används för att föra in spermier i honans fortplantningskanal. Men hur armen känner igen en partner och hittar rätt plats för spermieöverföringen har hittills varit ett mysterium. Nu visar en ny studie, där forskare vid Kungliga tekniska högskolan medverkar, att hektokotylus är mer än ett fortplantningsorgan. Den fungerar också som ett sinnesorgan och kan känna av progesteron, ett hormon som bland annat finns i äggstockarna hos många djur. Receptorer för progesteron Forskarna identifierade receptorer som känner av progesteron längst ut på den specialiserade armen. För att förstå hur receptorerna fungerar kombinerade de kryoelektronmikroskopi med molekylära simuleringar. – En av de viktiga upptäckterna är strukturen hos receptorn som känner av progesteron, säger Tatiana Shugaeva, forskare vid SciLifeLab och KTH. Med hjälp av kryoelektronmikroskopi kunde forskarna bestämma receptorns struktur. Men själva progesteronmolekylen syntes inte tydligt. – Man kan se att molekylen finns inuti bindningsstället, men inte exakt hur den är orienterad. I sådana fall kan molekylära dynamiksimuleringar vara till hjälp. Det är där vår expertis vid KTH kommer in. Resultaten säger också något om hur bläckfiskar uppvaktar varandra. Enligt forskaren Pablo Villar vid Harvard-universitetet i USA kan bläckfiskar ägna 30–40 minuter, ibland ännu längre, åt parningsbeteende innan själva parningen äger rum. – Han blev förvånad över att bläckfiskar använder sig av en så en långvarig parningsritual som bygger på kemiska signalerparningsritual, trots att de är kända för sina färgstarka visuella uppvisningar, säger Tatiana Shugaeva. Parning och jakt I experimenten kunde hanarna sträcka fram den specialiserade armen genom en barriär och para sig med en hona som de inte ens kunde se. En annan överraskning kom från den ficka där progesteron binds. Forskarna upptäckte att samma bindningsficka som känner av progesteron också kan interagera med molekyler som är inblandade i att upptäcka byten. – Det är ovanligt att en liten del av ett protein specifikt känner igen och binder olika typer av molekyler som är involverade i två mycket olika funktioner: parning och jakt, säger Tatiana Shugaeva. Vetenskaplig artikel: A sensory system for mating in octopus, Science.