Поэт из Швеции объясняет, как творчество Густава Фрёдинга помогло ему найти себя и сохранить национальную идентичность

Bevara Sverige värmländskt Genom Gustaf Frödings poesi lärde Jiyan Weledbegi känna svenskan, svensk kultur och sig själv. fredag 17 juli En del författare läser man, andra förändrar en. För mig är Gustaf Fröding (1860-1911) en sådan författare. Han formade mig redan som barn, och det var inte uppsåtligen. Jag studerade på Frödingskolan i Karlstad, växte upp någon kilometer från herrgården han föddes på och området jag bodde i var en salong med olika adresser nämnda efter hans verk. Jag var elva år första gången jag läste Fröding. Mitt unga sinne vred och vände på dikten ”Så jag målar”, i fyra år på min högstadieskola. ”Så målar jag, Donna Bianca, ty det roar mig att måla så! Om det frågas, Donna Bianca, säg: ”det roar honom måla så!” Det gör något med en, när man läser poesi som barn och och blir bekant med den eviga frågan om konstnärlig frihet och rätten att uttrycka sig, vilket dikten ”Så jag målar” handlar om. Jag var kanske sju år första gången jag skrev poesi, utan några förebilder, särskilt inte svenska poeter. Musik på svenska och på mitt eget hemspråk var det närmaste jag kom inspiration till mitt skrivande som barn. Därför blev Fröding en upptäcktsfärd när jag väl mötte hans diktning. Fröding lärde mig tidigt att det svenska språket inte enbart är viktigt i akademiska språk, men på landsbygden, i olika svenska dialekter, i människors vardagliga uttryck och i våra folkliga traditioner. Han lärde mig hur viktigt det är att bevara det genuina i ett språk. Bland de svåraste frågor jag fått är just vad Gustaf Fröding betytt för mig. Hur förklarar jag att en man som föddes på 1800-talet varit grunden till mitt sätt att tänka, att känna, att uttrycka mig, att jag hittar mitt hem i hans tankar, att jag hittar mig själv mer i honom än någon som till det yttre är lik mig? Och inte minst till hur jag behärskar ett språk som från början inte är mitt. Att det är väldigt kul att kunna folkliga, värmländska ord och uttryck som inte hörts eller förstås av stockholmare. Att skriva om Gustaf Fröding och vår samtid gör jag med mer försiktighet än upprymdhet. Jag vet att det för somliga kan uppfattas som en förnärmelse att koppla honom till frågor som berör och upprör i dag. Att överhuvudtaget använda en av våra största poeter för att diskutera samtidens konflikter, identitet, språk och kultur kan väcka motstånd. Kanhända att jag tolkar en av våra största litterära nationalklenoder väldigt annorlunda än andra. Men samtidigt tror jag att det är precis så litteraturen måste få fungera. Om vi enbart läser Fröding som en historisk gestalt riskerar vi att göra honom till ett museiföremål. Det som gör stora författare odödliga är att varje generation får läsa dem på nytt och ställa nya frågor till deras verk. Fröding skrev för över hundra år sedan, men hans texter fortsätter att tala om ensamhet, språk, kärlek, utanförskap och människans ständiga sökande efter sin plats i världen och hur samhället formar en, eller bristen på den. Ett system som inte alltid fungerar väl för den som är mer annorlunda än alla andra. Sverige befinner sig i en tid då kultur, språk, oliktänkande, och traditioner diskuteras intensivt. Samtalen om kultur handlar i grunden om vilka berättelser vi vill bära med oss in i framtiden. För mig är Fröding ett självklart svar på den frågan. Inte för att han är en staty som ska vördas på avstånd. Han bör fortfarande beröra, utmana och inspirera. Jag och Fröding har vandrat på samma spår och vägar, vi har andats samma värmländska luft och allra troligast lekt i samma djupa skogar som en gång formade hans blick på världen och samhällen. Om det är någon som ska fortsätta läsa, tolka, bevara och utveckla Fröding för en ny tid, så är det banne mig jag. ***