Линдбекская комиссия предложила радикальные реформы: от отмены защиты занятости до сокращения госрасходов

Jag var sex år gammal när jag och mina kompisar rymde från dagis, där i utkanterna av Uppsala. Det var jag, det var Carlos, det var Carola, jag tror Emanuel var med också, och kanske några till. Och ja, man får säga dagis, för det här var mer än fyrtio år sen. Personalen ägnade sig åt de mindre barnen, så vi smet helt enkelt iväg in i skogen vid lekplatsen vi besökte. Så gick vi över stock och sten. Det var rötter på stigen, någon som snavade, men vi gick på, med Carlos i ledningen. Det var ett spännande äventyr, men så småningom kom vi längre och längre in i skogen och det blev mindre och mindre säkert om vi verkligen skulle komma tillbaka. Jag minns inte om någon av oss började gråta, men det är fullt möjligt att det var så. Annons Annons Till sist så kom vi till en väg. Och jag kände igen mig. Jag hade varit här tidigare, och visste att den här vägen ledde till min kompis Henrik. Och på något sätt så förstod mitt sexåriga jag att om vi skulle svänga höger skulle vi komma hem till Henrik, och det var ju fel håll om man skulle till dagis. Så där och då tog jag över ledningen för vårt lilla rövarband. Jag sa att nu ska vi gå till vänster, så kan vi gå tillbaka mot dagis igen. Det här var 1983. Samma år som Carola Häggqvist vann Melodifestivalen med “Främling”, Michael Jackson fick globalt genomslag med sitt album “Thriller” och svältkatastrofen i Etiopien tog sin början. Det samhälle jag växte upp i var världens bästa. Aldrig någonsin i världshistorien har klyftan mellan rik och fattig varit så liten. Det var en följd av flera generationers kamp och reformarbete. Och det reformarbetet var på intet sätt färdigt. Men under mina uppväxtår så vände det, och landets utveckling tog en annan riktning. Det samhälle jag lever i idag är ett väldigt annorlunda samhälle. I vissa aspekter till det bättre, men på många fundamentala sätt har Sverige förändrats till det sämre. Den här texten handlar om vad som hände med mitt land. Jag föddes nio månader efter tillsättandet av Sveriges första icke-socialistiska regering sen 1930-talet. Annons Jag var åtta år när jag rusade in och väckte mina föräldrar därför att den tecknade filmen på Godmorgon Sverige var inställd för att Olof Palme var skjuten. Samma år slutade vi odla potatis i villaträdgården för att det var radioaktivitet i jorden efter Tjernobylolyckan. Annons Jag minns klippen från TV-nyheterna av Berlinmurens fall, den överkörda studenten på Himmelska fridens torg. Jag följde kuppförsöket i Moskva i augusti 1991 i direktsändning i mammas lägenhet när jag just börjat åttan. Så det kanske inte alls är så förvånande att presentationen av SOU 1993:16 kom att beröra mig så djupt. De förslag som Lindbeckkommissionen lämnade var minst sagt dramatiska. Och de handlade inte om att göra upp med alla katastrofala misstag som bankmän, yuppies på börsen och fartblinda politiker begått. Nej, de skrev ut en ännu hårdare medicin. Nu var den kommission som leddes av den legendariske nationalekonomen Assar Lindbeck inte heller en vanlig statlig utredning. Den hade till uppdrag att komma med förslag till en ny ekonomisk politik för Carl Bildts högerregering, efter att Sverige hade misslyckats med att leka EMU 1992 med en fast växelkurs som försvarades med höjda räntor där “the sky was the limit”. Till slut hade räntan blivit 500 procent, till många hushåll och företags skräck. Och nånstans där rasade alltihop, och kronan började flyta. Men det är en annan historia. I spåren av 80-talets finansbubbla och 90-talets kronkrasch gick landet igenom sin värsta kris sen 1930-talet. De förslag som Lindbeckkommissionen lämnade var minst sagt dramatiska. Annons Och de handlade inte om att göra upp med alla katastrofala misstag som bankmän, yuppies på börsen och fartblinda politiker begått. Nej, de skrev ut en ännu hårdare medicin. Det handlade om ett finanspolitiskt ramverk och en självständig Riksbank med ett överordnat inflationsmål. Men det handlade också om att avveckla hyresregleringen, en hård konkurrenslagstiftning – det som sen blev lagen om offentlig upphandling. Annons Kommissionen ville slopa, eller i alla fall kraftigt försvaga, lagen om anställningsskydd. Man ville sänka ersättningsnivåerna i socialförsäkringarna och konkurrensutsätta all offentlig produktion som inte var myndighetsutövning. Lindbeck föreslog stora nedskärningar i den offentliga verksamheten, bland annat så tyckte man att vi hade en för hög lärartäthet i skolan och att Sverige satsade för mycket på utbildning. Kommissionen hade en allmän allergi mot statlig styrning och föreslog ökade löneklyftor. De föreslog också förlängda mandatperioder från tre till fyra år för att regeringar skulle ha tid att genomföra impopulära förslag av det här slaget - något som sen också blev av. Jag är inte säker på hur mycket den där brådmogna 15-åringen egentligen förstod av allt det där, och jag hade definitivt inte argumenten för varför Lindbeckkommissionens förslag byggde på en lång rad felaktiga antaganden. Som att statlig styrning inte fungerar, att marknaden alltid vet bäst och att ökade klyftor är något eftersträvansvärt. Annons Men jag förstod att det här var ett systemskifte i vardande, att det samhälle som jag vuxit upp i var på väg att ersättas av någonting annat. Och när jag ser tillbaka på de mer än 30 år av politiskt engagemang som jag har haft sen dess, så är det inte så svårt att se att det har formats som en antites till Lindbeckkommissionen.