Путешественник описывает унижающее достоинство отношение к европейцам в аэропорту Пекина

Är det så här det känns att vara koloniserad? En kall kår far längs ryggraden. Inte en sekund låter Kina mig glömma att mina rättigheter är obefintliga. Bild: TT / Maxim Shemetov / AP “A European lately arrived in China, if he is of a receptive and reflective disposition, finds himself confronted with a number of very puzzling questions, for many of which the problems of Western Europe will not have prepared him.“ Så inleder Bertrand Russell sin bok The problem of China, utgiven 1922, som han skrev under sin vistelse i landet. Efter att nyligen ha mellanlandat på flygplatsen i Peking kan jag inte annat än att hålla med. Det var en flygning Tokyo-Warsawa. På grund av rådande bränslepriser hade den betalande organisationen ordnat en flight med Air China, som för långresor mellan Asien och Europa äger den kraftiga konkurrensfördelen att de får flyga över ryskt luftrum. Nackdelen (och förmodligen den enda anledningen till att flygbolaget ännu inte helt krossat sina europeiska konkurrenter på de här sträckorna) står i namnet: det är kinesiskt, statligt ägt till och med. En flygande förlängning av regimen. Varje flight medföljs av en svartklädd civilpolis som går omkring och snokar bland folks bagage. Vid serveringen dundrar flygvärdinnorna fram i gången med sina matvagnar och ryter ”Be careful, please” mot allt som kommer i deras väg. Någorlunda bevandrad i engelska som jag är frågar man sig om det inte borde vara hon som råkar befinna sig framför den potentiellt letala stålvagnen som ska ropa ”Be careful, please” och inte hon bakom, eftersom orden annars riskerar att låta som ett hot. Men väl i Peking förstår jag att allt är en del av en större plan. Man får inte ta med tändare när man landar på Beijing Capital International Airport. Det går utmärkt på världens övriga flygplatser, men tydligen inte i här. En ung tulltjänsteman väntar mig vid ett skrivbord i plast. Han har just skickat i väg en stackars tyska med en åthutning och en osmickrande kommentar. Nästa! Han knäpper med fingrarna åt mig. Mitt pass inspekterar han med en beklagande min, som någons dåliga betyg. Sedan, utan att höja blicken: ”Lajtah?” Min hand letar sig ned mot den limegröna Bicen i kavajfickan. Jag köpte den för bara någon dag sedan och vill inte skiljas från den, men Kina bör man inte utmana. Se bara hur de förnedrade Trump. Dessutom bär herrarna här batong. Med en resignerad gest stäcker jag fram den, och jag märker att det bereder tjänstemannen en sorts sadistisk glädje att beröva mig den. Jag följer dess öde. Naivt förväntar jag mig att den ska landa i någon för ändamålet ämnad låda eller åtminstone en papperskorg. Det är så man brukar göra med konfiskerat gods. Döm om min förvåning när tjänstemannen behandlar den som ett personligt krigsbyte. Han väger den i handen, fipplar lite med knapparna. När jag slussas vidare in under metalldetektorns valvbåge ser jag i ögonvrån att han till och med provar lågan. Han firar sin triumf. Jag släpps in på terminalen. Med trängande nikotin- och sömnbehov frågar jag mannen i informationsdisken efter en rökkabin och en tax free som säljer elddon. Han ser på mig som om jag vore en idiot. Jag misstolkar det som språkförbistring och upprepar frågan så tydligt jag kan. Får ett elakt grin till svar. ”No.” Efter ett halvt liv i Japan är jag van vid att betraktas som en lägre stående. Jag har till och med viss förståelse det. Men detta var något annat. Japanerna är subtila, deras rasism äger en sorts förlåtande finess. Kineserna lindade inte in någonting. Inte en sekund lät de mig glömma att mina rättigheter var lika obefintliga som mitt människovärde. En kall kår far längs ryggraden. Ensam och maktlös, underkastad en nedlåtande övermakt som mobbar mig med kryptiska regler och ett latent hot om våld. Plötsligt inser jag hur det måste kännas att vara koloniserad. Jag ambulerar den tomma terminalen i ett slags chocktillstånd. Jag känner mig urblåst, min världsbild har vridits upp och ned. Här gick jag runt och trodde att jag som västerländsk man tillhörde ett priviligierat släkte. Tankarna går av någon anledning till Bertrand Russell. När han skrev sin bok om Kina hoppades han att landet skulle genomgå sin industriella revolution utan den efterföljande expansionistiska aggressivitet som kännetecknat de stora länderna i Väst. Med den prognosen gick det visst så där. De inledande orden däremot har överlevt historiens lopp. Som europé i Kina ställs man sannerligen för dilemman som Västeuropa inte förberett en på. ***