Новеллист Каролин Рингсгог Феррада-Ноли исследует циничную природу человеческих отношений в сборнике «Sex in the City»

Kultur 9 september, 2026 Caroline Ringskog Ferrada-Noli skriver om människor som behöver varandra och ändå gör varandra illa. Det är cyniskt, roligt och ofta väldigt bra. Kärlek – det är vad Caroline Ringskog Ferrada-Noli uppgett i intervjuer att hennes novellsamling Sex in the City handlar mest om.  Om hon har rätt är vi illa ute. Paren i novellerna är nämligen utan undantag helt rubbade. Narcissistiska och neurotiska som minst, sociopatiska som mest.  Samlingen inleds urstarkt med novellen ” Processen ”. En kvinna blir kär i en svinig bankman, utan annan förklaring än hans underbart vackra torso. Novellen slutar med att han blir inlagd med sepsis, och när han gråtande berättar att de kanske måste amputera inser hon att torsons härlighet trots allt inte står sig utan de andra lemmarna. Hon gör slut på stående fot.  Däremellan finns en novell om klass och kulturellt kapital. Berättarjaget minns en resa med ett ex till ett slott i Bourgogne, där alla i hans vängrupp i framtiden ville göra ”nåt kreativt”: ”Men hur de än gjorde råkade det bli entreprenöriellt. Till deras försvar såg det konstnärligt ut. Eller om man ska vara ärlig – färgglatt.” Kvinnan myser över att hon i egenskap av Bonnierförfattare och lidande, skapande människa har tillgång till en värld de aldrig kommer att kunna köpa sig in i – men konstaterar ändå att deras värld är bättre: ”Att någon lyckas göra en lite mångbottnad kortfilm är ingenting mot att äga ett slott och dyka i en pool och fira högtider med nära och kära.” Tematiken spretar, absolut, men Ferrada-Noli är som bäst just när hon formulerar instinktivt sådant känns som sanningar, nästan i förbigående. Hon är en mästare på att dra fram det sjuka i oss och, som en följd, det sjuka i samhället. Sådant räddar novellerna där helheten är svagare, såsom den stämningsfulla men riktningslösa ”Rasisten”i fransk universitetsmiljö, eller den slarvigt tänkta ”Prolog”om judisk sorg.  Åtminstone ett verkligt bottennapp finns dock. I ”La possibilité d’une île” återkommer flera impulser från 2022 års rätt svaga D e kroniskt. Novellen är inte bara tråkig, utan också stundtals skriven som en parodi på riktigt kass samtidsprosa. Formuleringar som ”havet är 360 härute”, ”landskapet är som ett riktigt bra parti” och ”sommaren kommer över en som en stor helg” (yikes) borde aldrig ha gått till tryck.  Samlingens höjdpunkt ”Callipyge, 47, Eden” är mil bättre. Novellen är en förgörande berättelse om en kvinna som gifter upp sig i klass men blir utfryst av de andra kvartersmammorna, särskilt efter att hennes man lämnat henne. När hennes 13-åring frågar varför de aldrig blir bjudna någonstans längre, överväger hon olika svar. ”Hon är en mästare på att dra fram det sjuka i oss och, som en följd, det sjuka i samhället.” Ska hon försöka förklara att hon helt enkelt inte ”är den trevligaste personen” – trots att det är det pinsammaste man kan göra att erkänna att man är oälskad? Eller ska hon i stället berätta för sonen att mammorna är ”töntiga, självgoda, wannabe woke och samtidigt konservativa”, och därför mobbade skilda föräldrar?  När jag läser ställer jag mig ibland frågan om Caroline Ringskog Ferrada-Noli är för cynisk. Kanske, ibland. Men mest av allt skriver hon djupt mänskligt. Vi är utlämnade till varandra. Nakna. Det är vad hon skriver om, och det är vad som förenar Ida, som har ångest över att hennes kille slickar henne så sällan (”de var moderna människor, de borde ha sånt sex”) och därför går och vaxar sitt kön, med Anna, som för talan i en senare novell och är den ukrainska flykting som jobbar på vaxsalongen. Utlämnade och djupt, djupt ensamma.  Sex in the city är på inget sätt ”uppbygglig” litteratur. Ferrada-Noli är lojal mot sina rollfigurer och dömer dem inte, med undantag för ett par av pojkvännerna som är nästan parodiskt skurkaktiga (”När ska du börja respektera mina gränser!” skriker till exempel en av dem till sin gravida flickvän som vill ha hjälp med smärtmassage). Det är bra.  Ändå undrar jag om det inte är en farlig sträng som Ferrada-Noli slår an hos läsaren. Att läsa Sex in the City är att få sin djupt rotade rädsla för andra människor bekräftad (om man nu har en sådan), föreställningen om att det i det sociala finns något hotfullt, outtalat.  Men jag vet inte, det kanske bara gäller mig. Hos en annan läsare kanske novellerna snarare väcker ömhet. Kanske är det trots allt det här som är kärlek. Bra litteratur är det i varje fall.