Критик похвалил роман Агнес Лидбек «Тень фотографа» за глубокое погружение в семейную драму и психологию героев

RECENSION. Omslaget till Agnes Lidbecks sjätte roman osar 1980-tal. Bakgrunden? En impressionistisk penselföring i nyanser av rött och orange. Centralt? En svartvit bild. Hårt beskurna syns en man och kvinna i omfamning, hon blundar ömt. Ovanför paret svävar en tunn skrift. Roman, viskar någon. Strax under kvinnans ögon? Titeln, ”Fotografens skugga”. Redan innan Lidbecks berättelse inleds oroar jag mig för att tvingas ner under ytan på en småborgerlig generationsberättelse om lindrig psykisk ohälsa. Sår. Minnen. Drömmar. Det som aldrig blev! Jag vill inte döma direkt, men det är svårt. För på många sätt är det just detta som snurras upp. En osympatisk far i medelåldern, Filip, tvingas sitta vid sin dotters sida på ett sjukhus efter att hon blivit påkörd. Mjälten har fått sig en kyss, ett potentiellt livshotande tillstånd. Han är dock sugen på bärs. Bilder från deras uppslitande möte tidigare under kvällen och historien med stort H sköljer sedan in över honom och oss. Filip tycker mycket synd om sig själv. Här finns ytterligare fäder av dålig kvalitet. Hans egen, Tore, som endast tycks prioritera arbetet på radion och sin nya familj under Filips uppväxt. Farfadern Lennart är titelns fotograf, vars komplexa skugga kastar sig långt in i framtiden. Varför gör fäder aldrig rätt? Här finns förstås kvinnorna som existerat parallellt med dessa män, där farmodern Bibs är av störst intresse. En överklassflicka med konstnärsambitioner som under slutet av trettiotalet känner doften av ett annat liv. Ett lesbiskt, ett konstnärligt, ett där total frihet råder. Men så paras hon ihop med Lennart och fastnar i en villa i Bromma. Smärtan som lagras i henne kan få utlopp i vävstolen. Livet gav henne anledning att skapa och röka frenetiskt. Hon blir en av de största. Jag har tidigare haft svårt för Lidbecks korthuggna prosa. Stilen blir så självbelåten när den kombineras med variationer på den familjetematik som ständigt upprepats i hennes tidigare romaner. ”Nikes bok” tog aldrig slut! Alla ögonblick ska förhöjas till något storslaget, sinnligt. Som om medelklassens små livsöden och vändningar alltid förtjänar att breda ut sig. Till och med klasskonflikterna behandlas med omsorg. ”Fotografens skugga” är skriven i en lika orgasmisk stil, där alla små scener är ett klimax, tid och perspektiv skiftar hastigt och brister gärna ut i prosa som liknar ett mindre fyrverkeri. I en av urscenerna träder en Lennart in i en lägenhet och slungas tillbaka: ”något i luften är sig likt, någon specifik ingrediens från en barndom han lämnat, från inackorderingsrummen han lämnat, från allt han lämnat bakom sig. Han tror det är kål. Och kol. Kål och kol, en distinkt lukt; med vätan från skor och ytterplagg som bottenklang.” Ja, det är ansträngt emellanåt. Men för första gången drabbas jag på djupet av denna upptagenhet vid intensiva detaljer hos Lidbeck. Till och med klasskonflikterna behandlas med omsorg. I stället för att dränka texten i folkhemspornografiska inredningsdetaljer eller hur läskande den där svekfulla ölen ter sig är de inre förloppen hos Filip, Bibs, Lennart och de andra skildrade med precision. Priset för den frihet de alla skattar så högt? En fåfäng och bottenlös ensamhet. ROMAN AGNES LIDBECK Fotografens skugga Albert Bonniers, 304 s. Jesper Strömbäck Eklund är kritiker på Expressens kultursida.