В Финляндии вышла новая детективная трилогия о «Гельсингфорсских убийствах»

Svenskfinlands stora författarlöfte, David Berglund, hittas död i havet vid Olympiaterminalen. Det är bokmässetider och Berglund har samma kväll befunnit sig på Sveriges ambassads mottagning för de som räknas i litteraturbranschen. Naturligtvis är även Berglunds förläggare Magnus Hellsten där, och stiftelsen Bohres direktör Åsa Stråhle. Stiftelsen ordnar skrivläger på ön Oxholmen i Borgå skärgård, en verksamhet som även Berglund varit involverad i. I den flotta lägenheten i Ulrikasborg väntar Berglunds höggravida sambo, Instagramprofilen Aurora Larsson. Vem kan ha velat se författaren död? Visserligen finns det mycket konkurrens i branschen, men som litteraturens grand old man, författaren Ralf Lindbäck säger: ”vi tar litteraturen på blodigt allvar, men morden brukar stanna på boksidorna”. Författare på mammas gata I Till sista raden, första delen i en utlovad trilogi om ”Helsingforsmorden”, befinner vi oss mitt på det finlandssvenska kulturfältet. Det är en bekant miljö för upphovsmännen. Författaren och företagaren Michaela von Kügelgen, senast aktuell med feelgoodserien om Halsterö, är väl förtrogen med litteraturbranschens egenheter. Debuterande Anne Hietanen är, i likhet med romanens Tilde Fors, kulturjournalist på Yle och äger därmed handfast information om verkstadsgolvet i Böle. Då Fors hör om författarens plötsliga frånfälle, börjar hon göra egna efterforskningar och är snart ett scoop på spåret. Idén om en true crime -poddserie faller dock inte i god jord hos chefen. Inte heller den nybakta polisen Philip Koski, som på grund av sina svenskakunskaper fått fallet på sitt bord, är särskilt förtjust. Att de legat med varandra under en blöt Ruisrockhelg för ett antal år sedan gör inte saken bättre. I korta kapitel varvas de tre nyckelpersonernas perspektiv, och förutom Philip och Tilde är stiftelsedirektören Stråhle i fokus. Efter att tvillingarna David och Adam Berglunds familj tragiskt förolyckats blev barnlösa Stråhle som en mor för dem, och Oxholmen det hem där de fick utveckla sin litterära begåvning. David fick en författarkarriär, men Adam landade i drogmissbruk och samröre med gängbrottsligheten. Stråhles sorg blandas upp med ångest över förvaltningen av Bohre – något skumt är på gång. Samtidigt nystar Philip och Tilde vidare i Berglunds liv på var sitt håll – varför var den roman som kom att bli hans sista så olik hans tidigare? Och varför hade han tjatat till sig ett stort förskott av förlaget, trots Auroras framgångsrika influerarföretag? Unga huvudpersoner och frejdigt birollsgalleri Det finns mycket som fungerar i Till sista raden – inte minst kommer Michaela von Kügelgens bakgrund som rutinerad feelgoodförfattare till sin rätt i de levande beskrivningarna av före detta ishockeylöftet Koskis och journalistfröet Tildes eskapader utanför arbetsrummen. Som deckarsnokare sticker de ut med att vara under trettio, och vara som unga vuxna är mest. Att båda också är singlar bäddar för en inblick i såväl romanser som sena festkvällar på stan. Handlingen kryddas av frejdiga bipersoner, som Tildes ligg, den muntra dansken Mads, den pretentiösa poeten Kenneth Luoto med en Arvid Mörne-vinst i bakfickan och Ylekollegan Erik, som inte försitter en chans att lägga näsan i blöt eller lyfta fram sig själv på andras bekostnad. Författarnas kännedom om sin miljö, särskilt vardagen på redaktionen i Böle med nedskärningshot, klickjakt och nekrologworkshops, är en annan av romanens behållningar. Så också den smärtsamma skildringen av Stråhles ofrivilliga barnlöshet. Däremot hade porträttet av tvillingbröderna vunnit på att fördjupas, nu förblir de endast skisser, lika anonyma som innehållet i Berglunds romaner. Miljövalet öppnar för uppfriskande småpikar mot det finlandssvenska kulturfältet (”mycket som var undermåligt fick passera i Svenskfinland”). Här balanserar man ändå ibland på en hårfin linje mellan humor och en tröttsam övertydlighet. Stämning på bekostnad av spänning ”Helsinki grey” kallar författarna sin stil, med hänvisning till det härskande höstslasket och till en stämning mellan Nordic noir och feelgood. Det träffar rätt, men på bekostnad av det för deckaren avgörande spänningsmomentet. Läsaren är hela tiden steget före utredarna och kan redan via romanens upplägg med tre perspektiv räkna ut att samtliga har en nyckelroll. In i det sista väntar man sig någon radikal vändning eller överraskning som skulle ruska om intrigen. Trots upplösningens beklagliga dagsaktualitet kan jag inte heller undvika känslan av slitna geopolitiska troper. Seriens nästa del är snart färdigskriven och ska ges ut om ett år. Agenten som köpt upp trilogin ser potential i konceptet. Om Anne Hietanen och Michaela von Kügelgen lyckas varva upp spänningen några hekto i uppföljaren, finns oddsen där.