Художник Бо Хогланд представил новую графическую новеллу «Молниесимфония» о подростке в финском городке

I slutet av 90-talet gav bildkonstnären och serietecknaren Bo Haglund ut två seriealbum om Bertil Gata, men nu är han efter ett långt uppehåll aktuell med serieromanen Molnsymfonin. – Jag visste att jag ville göra något om en småstad och om känslan av att gå till en pianolektion som en ung grabb. Det är tidigt 70-tal i en småstad som går att identifiera som Borgå. Här växer den unga killen Calle Calás upp i Bo Haglunds serieroman. Att varje vecka gå till den stränga pianolärarinnan är inget som Kalle ser fram emot, men hans föräldrar verkar ha en vag uppfattning om att klassisk kultur ska göra honom gott och att kultur är något fint och eftersträvansvärt. – Det var status att föräldrarna satte sina barn på pianolektioner. Bo Haglund minns från sin egen barndom hur nervös han var inför de första lektionerna och hur svårt han hade att lära sig noter, men trots det lyckades lura sin lärarinna genom att lära sig fingersättningen utantill. Också i serieromanen är pianolektionerna förknippade med osäkerhet och skam när Calle tragglar sig igenom sina pianostycken eller rentav kissar på sig när anspänningen blir för stor. – Det finns många minnen och detaljer från den tiden. Då var man så ung att man inte förstod hur de vuxna ville manipulera en. Outsider i Östnyland En bidragande orsak till Calles vantrivsel är också småstadens kvävande atmosfär. Det är uppenbart att han vantrivs i lilla Borgå där allting är stelt och tillrättalagt. I Calles ögon blir den östnyländska småstaden en kulissvärld där människor bara låtsas och där han själv är en outsider. – Den gulliga småstaden med sina klasskillnader intresserade mig också när jag började teckna det här albumet. Bo Haglunds serieroman fångar 70-talets småstadsidyll, men också trångsyntheten och intoleransen mot dem som inte följer de vuxnas normer. – Boken handlar om hur svårt det är för en ung och kreativ människa att hitta sin egen väg. Hur ska man förbli ärlig mot sig själv? Och hur ska man parera de vuxnas förväntningar? Det här är frågor som i serieromanen drivs till sin spets när Calle försöker hitta sin egen väg eller tillfälligt flyr in i en fantasivärld som befolkas av lustiga figurer. – Calle är ensam, saknar kompisar och bor på landet. Den långa vandringen Till slut blir trycket på Calle alltför starkt och i serieromanen genomgår han precis som i Franz Kafkas berömda novell en förvandling. Den unga killen förvandlas till en oformlig och frånstötande kropp som är dömd att ensam vandra i skogen. Medan Gregor Samsa i Kafkas Förvandlingen går under, utmynnar Calles irrfärder ändå i ett slags försoning och självinsikt om att man inte behöver leva upp till de vuxnas förväntningar och att ensamheten också kan utgöra en styrka. Helad återvänder Calle från sin långa vandring. Han har inte anpassat sig utan helskinnad tagit sig igenom småstadshelvetets alla stadier. – Han förlorar sig själv och går närmast in i en psykos, men efter sin långa vandring återvänder han förvandlad. Via en skräckupplevelse förvandlas Calle till den han egentligen är: en lyhörd och konstnärligt begåvad ung man som till och med i slutet av serieromanen återvänder till pianolektionerna, fast nu med en annan betydligt mer förståelsefull lärare. – Med en ny lärare öppnar sig musiken på ett helt annat sätt.