В шведской тюрьме Sollentuna растет число осужденных детей: пастор о причинах и последствиях ужесточения законодательства

Som häktespastor på Sollentunahäktet är Olle Jonassons jobb att möta och samtala med barn som häktats, ofta efter grova brott som sprängningar och skjutningar. De senaste åren har han mött allt fler och allt yngre barn. Även tidigare häktades enstaka barn i Sverige, men sedan kom våldsvågen och gärningspersonerna blev allt yngre. Jonasson kopplar trenden till en skärpt kriminalpolitik med hårdare straff för de unga vuxna som tidigare utförde motsvarande brott. – Det började i samband med att man tog bort straffrabatten för unga vuxna. Sedan gick det ner i åldrarna. Så det är ett tämligen nytt fenomen att barnen sitter där, säger Jonasson. Fyra timmar om dagen har barnen rätt till isoleringsbrytande åtgärder, att få prata med någon vuxen, spela spel. Jonasson beskriver sitt jobb som att lyssna, lyssna och lyssna. Barnen kan ha olika religion och han är inte där för att missionera. De flesta vill att han kommer in när han knackar på celldörren. – Jag är en trygg gammal gubbe som kunde ha varit deras morfar eller farfar. Det väcker väl någonting i dem tror jag. Det är viktigt att det finns många vuxna här som orkar ta deras frustration, deras hat. Många har panik, svårt att sova. Samtidigt, säger Jonasson, är häktet det enda stället man kan ha barnen för att skydda samhället och dem själva från fortsatt brottslighet. – Ja, det är så det har blivit. I cellen kommer berättelserna Kanske är Jonasson den som får höra de sannaste berättelserna. Han berättar för barnen att han har tystnadsplikt, att den är hundra procent och inte kan brytas. – Det märkliga är att de litar på den. Och oftast får jag hela storyn i knät, bara för att de sitter så stressade och har ryckts upp från sin ort och sin familj. Det är så klart de vanliga berättelserna om hur barnen utnyttjas av gängen som engångsartiklar, lovas pengar de aldrig får, glöms bort när de utfört brotten. Men barnen vill också tala om sig själva, om skammen och rädslan. I offentligheten diskuteras ofta om de tar på sig uppdragen frivilligt eller rekryteras, men enligt Jonasson utesluter det ena inte det andra. Barnen är både offer och förövare. – De känner sig lurade och manipulerade. Men det är ju egna drivkrafter också, de stora pengarna som de aldrig får, adrenalinkickar. Ofta har de här barnen en neuropsykiatrisk diagnos av något slag. Enligt Jonasson har lyssnandet en funktion i sig. Ofta kommer sanningen ikapp barnen först i cellen, kanske är det första gången de ger sin egen berättelse. – Jag brukar ta till en bild och säga att vi kan köra vilse i livet. När vi kör bil och har en gps och kör förbi någon avtagsväg, då säger den ”gör en u-sväng”. – Jag frågar ”du sitter här i ditt rum 20 timmar av 24, är det här du vill vara?” Ibland får han ett brev efteråt, från ett ungdomshem, någon som skriver att hen nu bestämt sig för att lämna kriminaliteten. Vård hellre än straff I mitten av augusti beslöt den svenska riksdagen att sänka straffrättsåldern till 14 år för vissa särskilt grova brott. Samtidigt beslöt man att barn som döms för till exempel mord och mordförsök ska sitta i fängelse istället för särskilda ungdomshem. I Finland har justitieminister Leena Meri (Sannf) föreslagit att man ska gå samma väg som Sverige och sänka straffrättsåldern till 14 år. Jonasson är, liksom alla remissinstanser, kritisk till den nya lagen. Men nu är det som det är. Och det finns annat att göra, anser han. Som att bli bättre på att se tecknen och riskfaktorerna tidigt – och att se till att det finns vårdkedjor på plats när barnen tids nog muckar från fängelserna. Barnen måste få hjälp för att inte bli fullfjädrade kriminella i fängelset, säger Jonasson. Kan man förlåta brotten? Den svenska regeringen har motiverat de strängare straffen för barn med att brottsoffren måste få upprättelse. Jonasson förstår det perspektivet. På sikt tror han ändå på förlåtelse för att människor ska kunna gå vidare. – Men det finns ingen billig förlåtelse. Det vore en kränkning mot brottsoffren, säger Jonasson. Han citerar Dietrich Bonhoeffer, en tysk präst och motståndskämpe under nazismen, som kallade en nåd utan krav på förändring för en billig nåd. En annan förebild är Desmond Tutu, den sydafrikanska ärkebiskopen som ledde sannings- och försoningskommissionen efter apartheideran. – Alla övergrepp måste benämnas för vad de är. Först då kan försoning ske. I förlängningen skulle man kunna jobba med försoning där brottsoffer möter förövare. Det finns sådana program i Sverige också. Men om barnen i häktet säger han: – Folk frågar om de har dåligt samvete? Nej. De är inte där ännu. De är förvirrade av situationen. De längtar efter mamma.