Создание должности координатора для конвертитов в Швеции не компенсирует сокращение юридической помощи

Ledare Lovande satsning urholkas när konvertiterna inte får rättsligt stöd Esther Flores Sedman: Rättsäkerheten förstärks på nationell nivå, men har samtidigt försvagats för individen Det här är en ledare i tidningen Dagen. Ledarsidan är partipolitiskt obunden på kristen grund. Beskedet om att regeringen tillsätter en konvertitsamordnare är efterlängtat och efterfrågat av många. Framför allt av de konvertiter som just nu befinner sig i asylprocesser, men även av de kyrkor, organisationer, juridiska ombud och församlingsmedlemmar som länge engagerat sig i konvertitfrågan. Berättelserna om konvertiter som fått sin tro avfärdad, trots intyg från pastorer och präster, är många och samstämmiga. Satsningen hjälper inte dem som redan har fått avslag och tvingats lämna landet, men skapar förhoppningsvis en mer rättssäker och enhetlig asylprocess framöver. Att regeringen, med Kristdemokraterna i spetsen, visar en vilja att höja kvaliteten på systemnivå är välkommet. Samtidigt riskerar satsningen att motverkas av att riksdagen, så sent som i juli, kraftigt minskade det juridiska stödet på individnivå. Det gör det extremt svårt för den enskilde konvertiten att utan rättsligt stöd bevisa den ”inre övertygelse” som socialminister Jakob Forssmed (KD) talade sig varm om när han presenterade satsningen. Kritiken mot hanteringen av konvertitärendena har länge varit massiv. Konvertitutredningen, framtagen av nätverket Rätt till tro och Människorättsadvokaterna, visade på stora regionala skillnader i Migrationsverkets beslut. När ärendena överklagades till Migrationsdomstolarna var nämndemännens partipolitiska tillhörighet avgörande för domslutet – nämndemän nominerade av Sverigedemokraterna avslog 93 procent av överklagandena, medan motsvarande siffra för nämndemän utsedda av Vänsterpartiet var 15 procent. Kritik riktades även mot handläggarnas och beslutsfattarnas bristande kunskaper i kristen tro, liksom mot myndighetens metoder att bedöma om en konversion är äkta. Från att ha utsatt asylsökande för svåra teoretiska kunskapsfrågor svängde pendeln till att asylsökande själva ska uttrycka sin inre tro. Alltså ersattes absurda krav på detaljerade teologiska svar, som till och med gammelkristna skulle ha svårt att besvara, med lika orimliga krav på den asylsökandes muntliga, språkliga och emotionella förmåga att framställa sitt ärende. Statskontorets översyn från 2024 bekräftar att det finns stora skillnader regionalt och mellan migrationsdomstolarna. Rapporten slår också fast att prövningen av konvertitärenden kräver särskilda kunskaper både om ”sakområdet och om utredningsmetodik”, och att det krävs ”lång erfarenhet av att handlägga och pröva denna typ av ärenden för att veta vad som är ett tillräckligt underlag för att kunna gå till beslut.” Det innebar stora utmaningar för Migrationsverket som, vid tillfället för utredningen, hade hög personalomsättning och där hälften av handläggarna bara hade arbetat ett år eller mindre. Drygt 50 procent av handläggarna uppgav också i intervjuerna att de hade ett stort behov av kompetensutveckling på området. Sveriges kristna råd, som under åren 2023 och 2024 utbildade över 250 av Domstolsverkets jurister och Migrationsverkets handläggare, har konstaterat att det finns fortsatt stora behov av fortbildning. Statskontorets granskning av över 80 000 asylbeslut inom Myndighetssverige visar att man har haft svårt att upprätthålla rättssäkerheten. Genom att tillsätta en nationell konvertitsamordnare vill regeringen ändra på det. Det är välkommet, nödvändigt och livsavgörande för många av de människor som på godtyckliga grunder hotas av utvisning till länder där de riskerar förföljelse på grund av sin tro. Det låter lovande. Men det skingrar inte alla orosmoln. Samordnaren Dan Ericssons bakgrund inom offentlig förvaltning, hans erfarenheter av civilsamhället och förförståelse för den kyrkliga sfären ökar förutsättningarna för att konvertitärenden framöver ska bli mer rättssäkra. Han ska på systemnivå höja kunskapen, kartlägga de regionala skillnaderna, samt följa upp och genomföra Statskontorets rekommendationer om intern styrning och enhetlighet. Arbetet kommer att ske i dialog mellan myndigheter och trossamfund. Enligt socialministern ska samordnaren påbörja sitt arbete inom ett par veckor. Det låter lovande. Men det skingrar inte alla orosmoln. För samtidigt försvåras uppdraget av den nya rättshjälpslagstiftningen, som infördes i sommar och som Dagen har uppmärksammat. Tidigare fick asylsökande juridiskt stöd av ett offentligt biträde som i snitt lade 10–13 timmars arbete på att utreda konvertiternas tro och sedan bistå dem hos myndigheterna. När det statliga stödet nu har minskats ner till två, max tre, timmars allmän rådgivning lämnas asylsökande i praktiken att ensamma föra sin talan – och eventuella överklagan – inför oerfarna handläggare och beslutsfattare med bristande kunskap. Maxtaket på två timmar har fått stark kritik från både advokater och civilsamhället. Advokatsamfundet menar att förändringen undergräver rättssäkerheten. Det ökar även trycket på civilsamhället, när asylsökande i högre utsträckning förmodas söka stöd hos kyrkor och organisationer, som kanske saknar ekonomiska resurser eller den juridiska kompetensen för att hjälpa till. På systemnivå förstärker regeringen alltså rättssäkerheten genom den nationella samordnaren. Men för individen försvagas samma rättssäkerhet genom att rätten till juridiskt stöd har begränsats. Den motsättningen måste regeringen hantera. För utan något biträde på plats som kan bevaka att de frågor som ställs är relevanta, att den asylsökande förstått innebörden av dem och därefter har förmågan att ensam kunna föra fram sitt ärende, är frågan hur rättssäkra och enhetliga bedömningarna av konvertitärendena i slutändan ändå blir.